Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 9 ILLüSTKEBÄD BARNTIDNING. 69
— Det iir dumt, att bli förargad för
ingenting, skreko de andra. — i:c så Tom —
akta dig, han gör dig illa!
Georg hade upptagit en sten och riktade
den med hotande uppsyn mot kaptenen. Men
denne ropade skrattande: tag mig om du
kan I — och kilade som en pil uppför
trappan och in i huset. Georg sprang efter,
följd af de andra gossarna; det bar af som
en stormvind genom rummen, men icke ett
spår fans af Tom.
— Hvar i all verlden aV han? undrade
Karl. — Farmor, vet du inte hvar Tom
gömt sig? Vi ha lekt snöfästning och Tom
och Georg blefvo osams och nu har Tom
gömt sig och fanan med
Farmor smålog, och skakade
hemlighetsfullt på hufvudet
— Jag har stickat så flitigt, så jag
hvarken hört eller sett någonting, — sade hon.
— Åh. du vet nog, farmor, fast du
ingenting vill säga, — ropade Georg, som
redan återfått sitt goda lynne.
Jagten fortsattes, men ingen Tom hittades,
ty han hade varit slug nog att krypa in i
en gammal ekkista på vinden. Der låg ban
och skrattade åt kamraternas fåfänga jagt,
ända tills ban hörde Karl flämta i trappan:
— ban måste vara på vinden. Kanske
ligger ban i farmors stora klädkista.
Tom, som en pil ur kistan och in i ett
stort skåp, i hvilket farmor förvarade sina
klädningar, lian gömde sig fnysande bakom
en brun siden kjol, med remsor på släpet,
och draperade en randig sjal kring sina
fötter instuckna i faster Kosas balskor. Kain
laterna störtade in och genomsökte vinden.
De öppnade kistan och blefvo mycket låi
g-nästa att Anna den tom. Georg tittade
äfven in i skåpet, men smäldc äter till dörren
ined ett föraktligt: ascb, der är ju bara
gamla klädningar!
Då Tom blef ensam, klef ban ur skåpet
och ämnade smyga sig ner i matsalen, der
han redan hörde att man slamrade med
koppar till eftermiddagskaffet. Men i det samma
kände han en ljuflig äppellukt intränga
genom dörrspringorna till äppelkamuiareu. Det
skulle smaka skönt att få sig ett äppel eller
par. Farmor var så onödigt sparsam med
dem och nil efter jul lingo gossarna endast
ett äppel hvar om dagen, till sitt. mellanmål.
Tom visste att nyckeln till äppelkaminarn
hängde i hushållerskans rum på andra sidan
vinden. Frestelsen blef honom öfvcrmäktig,
den liksom drog honom i näsan rakt fram
till nyckelkorgen, som stod på bordet i
jungfru Gustafvas kammare bredvid en flaska
Hoffmans droppar och en grå stickstrumpa.
Det var nu alldeles skymt. Tom tog hastigt
nyckeln och tassade försigtigt tillbaka till
äppelkammaren: dörren gick lätt upp, och
ban stod framför en rikedom af äpplen,
ordentligt radade på halmtäckta bord och
hyllor. Han tummade 0111 några af dem och
undrade hvilken sort, som var den bästa,
men då ban skulle föra ett till munnen,
erfor ban en qväljande känsla af att. han ju
egentligen stod som en tjuf i sin goda
farmors äppclkammare. Han lade bort äpplet,
rådvill och illa till mods. I detsamma hörde
han ett besynnerligt skrapande ljud utifrån.
Han lyssnade ett ögonblick och såg i det
följande huru två händer sträcktes upp
utanför fönstret, de upplyfte fönsterhaken med
en knif och skjöto sakta upp fönstret.
Händerna åtföljdes af ett hufvud och hufvudet
af en kropp, och i nästa ögonblick klef en
pojke, något mindre iin Tom, in i rummet.
De två äppeltjufvarna kände sig båda lika
förbluffade, som om de varit två vargar, som
fallit i samma varggrop. Men Tom glömde
snart sina egna onda uppsåt vid tanken att
en tjuf, en riktig tjuf, ville stjäla farmors
rara äpplen. Han kastade sig öfver pojken
och höll fast hans händer bakom ryggen.
— Jag skall lära dig att stjäla, ropade
han, — aLt smyga dig in såhär för att stjäla.
Fy skäm ut dig, vet du inte att del är både
synd och skam? - Den stackars lilla
äppeltjuf-ven, en blek och trasigt klädd gosse, började
genast gråta och lörsvarade sig snyftande:
jag . . . jag ville bara . . . stegen stod vid
trädgårdsmuren och så tänkte jag. . . bara
taga några. Men jag skall aldrig göra så
mer. Nej aldrig, söta goa herrn! Släpp mig
bara hem.
Tom kände sig segerstolt, både öfver att
bli kallad herre och att känna sig starkare
än den främmande lilla krabaten.
— Du skall komma ned till farmor —
sade ban kort och så marscherade de ned i
matsalen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
