Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 ’21
illustrerad barntidning. 130
En krigshjälte blef lian aldrig, men en
li-derlig kamrat blef han, ty ban dref mest
kring staden med andra hundar ocli sof i
ett lider. Jag skulle draga i betänkande att
räkna honom bland gardisterne, om ban icke
tvä gänger skrämt tjufvar från gården, der
lian låg i>å lur i sitt lider. Pontus stackare
var en beskedlig slarf, som icke gjorde
någon rättskaftens menniska för när. Ett vac
ker dag var ban försvunnen och kom aldrig
igeu. Hvart ban tog vägen, fick ingen veta.
Troligen blef han af dåligt sällskap förledd
att rymma och kom så i raekarens klor.
Lägg märke till, att så slutas ju alltid ett
liderligt, lefverne.
— Gardist N:o 6. Nu hade vi intet
annat af slägtet canis, än hundöron i barnens
böcker. En afton kom jag hem med en
liten tre veckors ljusbrun valp af stöfvarerace.
Han var så treflig och trind, att barnen
blefvo utom sig af förtjusning, matade honom
med söndersmulade skorpor i mjölk och
bäddade honom omsorgsfullt i en docksäng.
„Han är så tussig", sade de, niir hans små
ögon föllo ihop under deras vänliga
omsorger. Och så hände sig, att den rara
klenoden fick lie’ a Tusse. Det var ej nog med
egen siiug, ban skulle också ha egen
kammare i ett hörn af barnkammaren, och bela
rummet kallades efter honom „Tusses
kammare".
När Tusse var tre eller fyra månader
gammal, hände honom ett så otroligt äfventyr,
att det på den tiden omtalades nästan i bela
staden och blef den märkvärdigaste
tilldragelse under Tusses lif. Märk, att jag
berättar en verklig händelse!
Det är nu mer än 30 år sedan. Julen
1858 hade vi i Helsingfors sträng köld.
Juldagen frågade barnen: hvar är Tusse? Ja,
någon hade sett honom leka med andra
hundar på gatan, men sedan hade man ej sett
till honom. Vi voro bortbjudna till middagen.
När vi liemkommo, upprepades samma fråga,
men Tusse var borta. Likaså andra dag jul,
tredje dag jul. Barnen greto; jag skickade
en annons till tidningarna: »hederlig
vedergällning11 och så vidare. Det tycktes ej hjelpa.
Tusse var och förblef bela julveckan borta
Ändtligen, nyårsaftonen klockan (i vidpass,
kom en gammal kyrkovaktmästare och
frågade, om det var vi, som lyst efter en hund.
Ja, det var vi. — Jag har hört något, som
liknar en hunds gnällande, under
Nikolai-kyrkati, berättade vaktmästaren. — Under
kyrkan? Hur är det möjligt? — Åh, sade
vaktmästaren, der är en nästuu lika hög
kyrka under golfvet, som Öfver golfvet. —
Det vore märkvärdigt; låt oss gå dit!
Jag medtog eu lykta, eu korg och ett
låugt rep. Tusses trogna beskyddarinna,
köksan Marié, följde oss. Der stod kyrkan,
hög, enslig ocli mörk i vinterkvällen, sedan
gudstjänsterna slutat. Vi lyssuade: ingenting
hördes. — Men här hörde jag det, sade
vaktmästaren. Om hunden skulle ha krupit
in genom hålet der? — Och så pekade han,
strax till venster om stora ingången mot
bi-bliotheket, på en af dessa fyrkantiga gluggar,
som blifvit anbragta nederst i kyrkmuren
för att få luftvexling åt de ofautliga hvalfven
under kyrkan.
Jag afkastaile öfverrocken, tog lyktan,
repet, korgen och kröp med mycket besvär
och lyktan framför mig in i det mörka hålet,
som var jemt så högt och bredt, att en
menniska kunde hasa sig fram der på magen.
Muren var tjock. När jag kommit 4 eller
5 alnar framåt, såg jag framför mig ett
mörkt djup, en obekant afgrund nedåt. Jag
lyssnade: intet ljud. Tusse! ropade jag; iir
du der, stackars Tusse? . . . Strax hördes
långt under mig i mörkret ett sakta gnäll.
Han var der: jag igenkände rösten.
Det var svårt att röra armarna, men jag
lyckades binda lyktan vid repet och
nedsänkte hi-nue i den mörka afgrunden. När
hon sänkts vidpass 8 famnar nedåt, såg jag
i vid hennes sken ett galler af fyra korslagda
jernstänger, och på detta galler, hvars
ändamål är mig obekant, låg min stackars
hund. Han hade troligen, under lek och ras
med andra hundar, sprungit in i hålet,
stupat i mörkret ned genom hålets mynning och
| fallit på jcrngallret, hvilket var en lycka
för honom; annars hade han fallit allt ned
och slagit ihjäl sig. Men der hade det lilla
kräket nu legat i sex dygn under sträng
1 köld, utan mat eller dryck. Det måste
finnas skyddsenglar äfven för djuren.
Nu var konsten att få honom upp. Det
var icke liitt, men det gick likväl alt
nedfira först korgen, sedan lyktan, bundna vid
samma rep. .lag bråkade förgäfves att fä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
