Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
NYA TROLLSLÄNDA!».
N:0 16
gyntc värma, fingo vi nya krafter och stego
åter högt upp i luften.
Emellertid nalkades hösten och det
började kännas kusligt deruppe. Molnen sjönko
lägre.
En dag befann jag mig vid kanten af ett
tungt, regndigert höstmoln, som sände strida
skurar ned till jorden.
Jag blef dock ännu qvar deruppe. Men
sedan klarnade himmeln. Luften blef reu,
men kall. Den första kölden infann sig.
Sjöar, åar och bäckar isbelades.
Friska rosenkindade ungdomar skuro
runor i de blanka isarne.
Då föll den första snön; men den
upptinade åter. Sedan blef det ånyo kallare, och
nu kom vintern. Det blef smällkallt, så att
det sprakade i knutarne.
Kort därpå kom ett yrväder. Jag kom
ned dansande såsom en präktig snöflinga och
föll på en kyrkogård, på ett litet barns graf.
Snart blef jag nedbäddad under en massa
kamrater, och der blef jag liggande; bela
vintern slumrade jag på den tysta
kyrkogården.
Sedan blef det vår igen; drifvorna smälte
och marken upptinade. Solstrålarna väckte
oss till nytt lif. Jag smalt och blef åter en
klar droppe. En ung qvinna med ett barn
vid handen kom och lade en krans på
grafven. Då såg hon mig tindra i solen.
„Sc hur den lilla vattendroppen lyser klart
i solskenet!" sade hon till barnet. Men jag
strålade så klart af glädje öfver den
nyfödda våren, öfver solens ljus och foglarnes
sång, öfver den kärleksfulla modern och det
oskyldiga barnet.
Derjiå steg jag åter högt, högt upp i
luften, mycket högre än förut, högre än de
högsta bergstoppar, som finnas på jordens
yta. Men der uppe var det så kallt, att jag
genast förvandlades till små, fina isnålar,
sådana, af hvilka de fina, hvita,
silverglänsande molnen bestå, hvilka under klara
dagar synas högst uppe på himlahvalfvet. Uti
ett sådant moln fördes jag framåt af en svag
vind på sådan höjd, att jordytan blott såg
ut som en karta.
Den beställsamina vårvinden sörjde
emellertid för, att vi icke längre fingo dröja der.
Vi skulle nu deltaga i det stora arbetet att
bereda sommarens ankomst.
Vi sjönko lugnt och långsamt ned mot
jorden igen, men derunder uppvärmdes vi
och blefvo åter osynliga.
En dag föllo vi ned till jorden såsom ett
härligt vårregn. Jag föll dock icke på
marken, utan i ett träd, som står i en stor
trädgård.
Nu hänger jag såsom en klar regndroppe,
skimrande i morgonsolens glans, på en qvist
af trädet, i hvars topp en fogel kvittrar.
Hvilka öden jag härefter kommer att
genomgå, känner jag icke. Jag kan falla till
jorden och rinna till hafvet eller stiga upp
i luften för att på nytt nedfalla; jag kan
komma att störta utför Niagara eller föras
djupt ned i jordens innandöme för att åter
uppstiga ur en vulkan eller en het källa
eller kan jag för tusentals år nedbäddas i
poleus isar.
Hvilka vexlingar jag äu kommer att
genomgå, vet jag dock, att jag såsom Uuds
lydiga och ödmjuka barn ständigt lefver i
Hans kärlek.
Jag har berättat min historia för
trädgårdsmästaren. då ban tidigt på morgonen
kom för att ansa trädgården, och han har
lofvat att uppteckna den och skicka den till
Sländan.
Lunkentus.
Barnens Majfest.
(Med bild).
Sä var ju, mins du, i Maj var fest.
Små fåglar voro vi alla,
Och den, som då kunde flyga bäst,
Den ville vi majkung kalla.
Det är sa skönt att få vara fri
Som fågeln i naturen;
Nej, aldrig i världen stänga vi
En liten fågel i buren!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
