Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 11
85
tenens hus. Var kaptenen då i trädgården,
stannade ryttmästaren gärna vid det
ljusgröna stakettet och pratade en stund.
Nå, min goda kapten, kunde lian
då säga liuru går det med de förbistrade
pojkarna? Låter ni karbasen dansa duktigt
på dem?
— Ah, g& hem och lägg er, ryttmästare
bröt kaptenen ut. Jag har ju öfver
hundrade gånger förklarat, att jag håller mig
till de mund ti ig a straffen; jag säger gossarna
allvarligt besked, på detta sätt invärkar jag
bäst på dem.
Det är bara inbillning, — sade
ryttmästarn.
— På intet vis, — vidhöll kaptenen. — De
mundtliga straffen äro de enda riktiga, ty,
vill den ena människan låta den andra veta
något, eller få honom att göra något, eller
att låta bli att göra något, så sker det ju
ined tillhjälp at’ talet, därtill ha vi fått det.
Djuren, ja, dem inåste vi uppfostra med aga.
därför, att vi icke kunna deras språk. Men
vet ni hvad, ryttmästare, skulle vi förstå de
olika djurens språk, så är jag viss på, att
en jakthund eller en cirkushäst skull
dresseras bäst genom att man talade riktigt till
dem på deras eget språk Det är tungan
man skall använda.
Jaha, min go’a kapten, — sade då
ryttmästaren, men på det sättet draga
pojkarna er vid näsan.
— Åh, var ni lugn bara. Min näsa är
icke sä lätt. att l’å tag i Och naturligtvis
menar jag, att, om eu gosse alldeles icke
vill höra hvad man säger honom, så skall
han ha af samma konfekt, som djureu, och
det utan pardon. Men en sådan gosse räknar
jag ett sådant ögonblick ej som en människa,
han har sjunkit ned bland djuren; och det
är en stor skam för den lilla människan alt
bli behandlad som ett djur, och det är
mycket, mycket sorgligt att vara tvungen
behandla honom på det sättet. Det är nu
iniu lneuing.
Såluudu disputerade ryttmästaren och
kaptenen. Och åren gingo ocb gossarna byttes
om Kaptenens stora mustascher blefvo grå
i spetsarna, men han själf var densamma.
Och den gamla storken koin hvarje år till
boiidgärden där bredvid, ocli deu dag ban (
kom, var det sed i kaptenens hus, att det
vankades pannkaka och sylt för gossarna.
Det hade igen blifvit vår; den gula krokus
lyste i trädgården och kaptenen stod just
där och i full värbrådska, och gossnrna
hjälpte honom
— Bravo, pass på I där iir Petter, — l jöd
plötsligt kaptenens röst, och hans fru och
jungfru Karolina skyndade sig ut och sågo
storken högt uppifrån luften sänka sig ned
till sitt gamla bo. Och strax som han hade
fötterna i sitt bo, sträkte ban på sig efter
den långa resan och anmälde sin ankomst
genom att klapra med näbben: da, da, da,
da, da
God da, da, da, svarade kaptenen,
och hälsade med hatten, och gossarna ropade
hurrah.
Den tiden var det, fyra gossar i huset.
Kaptenen var på det hela taget mycket
tillfreds med dem, det gick bra för dem i
skolan oi-h för en af dem lians Andreas gick
det alldeles utmärkt Men då de nu på
storkens hedersdag sutto vid pannkakorna
sade kaptenen dock: — Nu hoppas jag att
storkpetter hämtar en poition eftertanke för
din räkning Hans Andreas.
Saken var deu. att kaptenen hade för
priucip att gossarna skulle hafva ett eller
annat lefvande väsen att vårda, för att de
skulle vänja sig att icke blott tänka på sig
själfva. Ty lärde man sig icke det, så var
man icke till större glädje och gagn, än en
omaka stöfvel, påstod han.
Af de fyra gossarna hade Gerhard
papegojan och han skötte den bra ocb lärde den
b vissla :„ jag vill sjunga om en hjälte"
Åke skötte kaninerna och gjorde det så bra,
att de fingo det ena lasset ungar efter det
andra, och kaptenen sade att ban skulle
vara en ren välsignelse för en zoologisk
trädgård, om ban hade auställning där. Med
Teodor hade kaptenen gjort ett undantag
ban skulle icke sköta någontiug ty ban hade
lärt alt sköta sig själf och var mera
Ull-gammal än det var nyttigt för honom ocb
behagligt för andra, förresten började det
blifva en smula bättre med honom. Meu
Hans Andreas, ja, ined hans värd gick det
I alldeles förtvifladt, lian var en snäll och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
