Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 22
illustrerad tidning för ungdom och barn.
171
vete utan att tvätta af hvarken bänder eller
ansikte.
Nästa morgon var det en skön syn att
se de hvita sångmattorna, som gingo öfver
matsalen till Villys rum. Tre par bara föt
ter hade aftecknat Mg därpå med största
tydlighet Sedan Berta i största lugn
berättat för sin mor nattens händelser, had hon
henne komina i salen och se bekräftelsen
på att natten ej gått spåHSxt förbi. De
kunde ej låta bli att litet glänta pä dörren
till Villys rum, och Berta hade ej på länge
hört sin mor skratta så hjärtligt, som nu,
då de sågo småpojkarnas bläudhvita ärmar
med Villys faderliga svarta fingerspår och
honom själf med randigt ansikte och sin
sotiga hand oskuldsfullt under kinden. De
stodo nästan dubbel vikna af kväfdt skratt
i dörren, men ingen af ungdomarna läto sig
störa, utan sofvo som lyckliga små grisar
till efter kl. 10.
Fram p| förmiddsgen gjorde fru Steen
en tur till olycksstället Villy, renskurad och
munvig, var till hands med närmare
förklaringar. Eldsvådan hade troligen uppkommit
genom att Lindkvist tändt pipan, då ban på
kvällen varit på ett ärende i fähusfarstun.
Elden hade börjat i foderladan och flammat
upp så häftigt, att Lehtinen vaknat och i
bara skjortan hunnit ut och räddat korna.
^Patronerna" voro styfva i armar och rygg
och togo sig därför anledning att anslå
dagen till latmasken och brefrapport till
farbror Otto. Forts.
Pelle Mikkolainens
andra äfventyr.
(Med bild.)
2Tlt stationshusets väntsalar hvimlade det af
folk. som trängdes vid biljettluckorna
och knuffades i dörrarna. Koffertar, lådor,
kappsäckar, korgar och diverse oräkneliga
föremål stodo längs alla väggar eller
radades högtals på hvarandra på baeagedisken,
där de af barska herrar med silfver på
kragen småningom inregistrei ades bland
passageraregodset.
— Goddag, Pelle, hvarthän så gladclig?
— hördes en röst i hopen tilltala en ung
man, soin, med rensel på ryggen stod och
smågnolade på en munter melodi.
Jaså, Jukka, jo, jag skall ut till landet
att hälsa på min m. . vördade moster . . .
jag höll så niir på att säga mördade . . .
muster Kåhlberg i Sibbo Du vet, jag är
hennes gudson och gumman tycker litet om
ott man ibland låtsar om henne:
— Jaha, hon, som fürsträkt dig de
räntefria lånen?
— Just hon. En rysligt salin människa
för resten, fast. litet nogräknad med
ordentlighet och sådant där. Det är hennes 70:de
födelsedag i dag och jag har nu fiffat. upp
mig på bästa sätt för att göra gumman glad,
hon är liksom litet svag för yttre polityr,
ser, du Nå, hvart är du själf på väg?
Klingelingeling . - . kling . . . kling . . .
kl ing I ljöd klockan i detsamma och samtalet
afbröts.
Tredje ringningen, adjö med dig I Adjö
adjö!
Pelle anlände välbehållen till Dickursbv
station, där ban klef ur och rustade sig alt
vandra de fem versten till Gustafveberg, fru
Kåhlbergs lilla egendom. Renseln innehöll,
utom dagens tidning, ett par strumpor och
ett par goda andliga böcker för moster Gu
stafvas räkning, hvarförutom ännu en väldig
eaudecologneflaska, en sådan som har utsigt
att lefva i många är, tittade upp ur
rockfickan.
Det var en blåsig, kall Novemberdag med
löflösa träd och vattenpussar längs vägarna.
Molnen jagade hvarandra som stora svarta
fåglar, och stormen ruskade obarmhertigt de
nakna trädkronorna. Meu Pelle gick
gnolande framåt med långa steg. ban hade
medvind, och den föste honom framåt nästan
som ett bantåg.
Vanda å flöt med upprörda, grumliga
vågor ett stycke långs med vägen och (le låga
stränderna inkräktade stundom så mycket
på vattnets område, alt ån blef smal som
en lagom trädgårdsgång. Pelle gick sorglös
vägen tram och tänkte på moster Kåhlbergs
goda förmiddagskaffe, då i detsamma en
stormil slet hatten fiåu hans hufvud och
kastade den utan krus rakt i det skvalpande,
smutsiga åvattnet,.
— Det var mig eu tjuf, — sade Pelle
förbluffad och tog sig åt det lurfviga huf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
