NYKTERHETSRÖRELSENS BANÉRFÖRARE Vid Gefle lärovärk erhöll P. sin skolbildning och aflade mogenhetsexamen därstädes den 24 maj 1869. Vid Uppsala universitet, idkade han därefter under fyra års tid teologiska studier och hade samtidigt predikokonditioner här och hvar inom ärkestiftet. Då de teologiska studierna emellertid ej i längden tilltalade P., vände han universitetet ryggen och slog sig 1877 ned som privatlärare i fädernestaden Gefle. Under två år var han dessutom biträde å Gefle stadsfiskalskontor och redigerade en tid (jan. 1887 —jan. 1888) den lilla pigga veckotidningen »Framtiden», hvars frisinnade och orädda hållning emellertid lade den i en förtidig graf. Sin långa och enärgiska värksamhet i nykterhetssakens tjänst började P. den 4 februari 1883, då han inträdde i goodtemplarorden. Genast från början kom han på grund af sin framstående begåfning och sitt kraftfulla uppträdande mot de oskick, som här och där vidlådde ordensarbetet, att intaga en ledande ställning inom Gestriklands distrikt, till hvars distrikttemplar han redan följande år utsågs. Under många år värkade han som sådan och lyckades genom sitt varma inträsse, sin ovanliga kraft och enärgi ej blott att rycka upp ordensarbetet utan ock att tillvinna sig distriktets goodtemplares sympatier och tillgifvenhet. , Den 4 juli 1888 valdes P. med 101 röster mot 27 till den svenska storlogens sekreterare, blef sedermera enhälligt återvald hvarje år och innehade befattningen, såsom förut nämts, i 12 år eller till den 10 juli 1900, då han bestämdt undanbad sig återval. Hvad som föranledde detta inom orden allmänt beklagade steg var väl hufvudsakligen missnöje med det sätt, hvarpå man ordnat denna befattning, i det att ordenssekreteraren då ännu väsentligen var ett slags ordensbokhållare och expeditör. Ehuru P. är en ordningsmänniska af första rang och med den största noggrannhet och plikttrohet skötte sina åligganden, blef dock detta minutiösa »småjobb» honom i längden för tröttande, och då härtill kom att hans syn på goodtemplarvärksamheten och uppfattning af sättet för dess dirigerande var en helt annan än den flertalet af hans råds-kamrater och väl äfven den stora pluralitetén af de svenska goodtemplarne hyste, var det kanske ej så underligt att han, nervös och öfveransträngd som han var, kastade ifrån sig en syssla, som