Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En och annan gömmer ett forntida stenredskap „å8kvigg“ (=
„osk-pil“) i skäppan och tror sig på detta sätt vinna god äring.
Den växande säden är alltid i fara att förstöras ända ifrån den
tid, då det späda kojnet nedmyllas och till dess säden åter står mogen
att mäjas af lien. Också har odalmannen, medveten härom, sökt å
sin sida uppbjuda alt för att skydda och bevara densamma..
Den fara, som först vidtager, är maskens härjningar. För att
undvika detta plågoris har folktron, ansett följande förfaringssätt vara
tjänliga.
Man bränner gamla skosulor och utslitna kvastar, då utsädet
torkas, likaså begagnar man vid eldningen gammal och sur ved, som
ryker väl, medan man stundom ännu kastar andra ämnen i elden för
att göra sädeskornet så bäskt och osmakligt som möjligt. Tillika bör
man akta sig för att bearbeta askan till lut eller för något annat
ändamål. Kvastarne åter, som skola begagnas vid »trysknindjin åv sésrianu,
böra förfärdigas utan äggvärktyg.
Då man börjar sådden, hugger man en yxa uti åkerrenen och
låter henne blifva kvar, tils sådden är slutförd. Sålunda tror man
sig kunna utstaka den gräns, hvarintill sniglar (= „8läimdjyltor“) och
annan mask kunna komma och invid hvilken deras ätande skall
upphöra.
Kråkorna åter söker man bannlysa från åkerfälten därigenom,
att man håller spjället tillslutet under den tid såningsmannén förrättar
sitt arbete.
Sedan plantan engång skjutit upp och fortsättningsvis utvecklar
sig efter naturens lagar, tils af det sådda sädeskornet nya uppstått,
lämnas de flesta sädesslag å sido, utan att mänskligt maktord eller
vidskepligt bruk på något sätt söker göra sig gällande i och för
befordrandet af växtligheten. Ett sädesslag gifves dock, på hvilket man
fortsättningsvis genom ofvanantydda medel tror sig kunna invärka.
Detta är ärtväxten. Det inträffar nämligen, att ett lofvande ärtland
i ett nu gäckar alla jordbrukarens beräkningar och snart nog ter sig
i det mest ömkliga tillstånd, i det att plantorna vissna och antaga en
brådmogen, gulaktig färg. Allmogen kallar sjukdomen „krusa“ och
säger om ärtfältet att »krusa tö e“.
Denna hastiga förändring är vanligen framkallad däraf, att åkern
är illa afdikad. Detta lämnas dock af den vidskeplige obeaktadt.
Han tager en ulltapp och skrapar härtill silfver från något föremål,
hvarefter läkemedlet lägges på de vissnande tegarna, i den glada
förhoppning, att silfver och ull skola godtgöra, hvad en dålig omvårdnad
lämnat ogjordt. Det är barnaleken, som af jorden fordrar den lön,
som blott tillfaller den mognade mannaålderns arbete.
Frosten är en så fruktansvärd fiende, att man just icke ansett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
