Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET KRISTNA SAMHÄLLET OCH ROMERSKA STATEN. 89
dom, mellan Constantin och Licinius, hvilken senare efter
Maximinus Dazas besegrande blifvit Orientens herre. Vid
Chalcedon stod den afgörande striden. Licinius dukade
under för sin motståndares snille och lycka. — Den förskjut-
na värdshusflickans son var nu vorden ensam innehafvare
af jordens mest lysande tron.
Constantin kunde nu fritt öfverlemna sig åt den plan
som legat under hans religiösa kompromissförslag, romer-
ska statens pånyttfödande och föryngrande. För att kri-
stendomen skulle blifva grundvalen för denna sakernas nya
ordning, främjar han den på fredligt sätt så mycket han kan.
Kristendomen börjar derför också mera och mera antaga
formen af en statsreligion, under det att hedendomen ned-
sjunker till att endast vara tolererad. Kejsaren lät nämli-
gen offentligen kungöra, att de kristnes Gud var den ende
och sanne Guden. Hedendomen fick derför också vidkän-
nas flera inskränkningar. Först blefvo gladiatorsspelen för-
bjudna, derefter all osedlig hednisk kult, samt uppställandet
i templet af kejsarens bildstoder.
Constantin, hvilken i rent verldsliga angelägenheter i
så hög grad visat sig ega förmågan att kunna vänta, var
deremot, då det gällde kyrkliga förhållanden sjelfva otålig-
heten och häftigheten. Alla strider inom kyrkan voro ho-
nom derför en styggelse, isynnerhet emedan han fruktade,
att de skulle ha rikets upplösning till följd. Det var derför
icke heller underligt, att de arianska striderna, såsom han
sjelf sade, afpressade honom suckar och tårar, samt både
natt och dag beröfvade honom lugn och frid. För att göra
slut på oron inom kyrkan lät han fördenskull år 325 samman-
kalla mötet i Nicea. Ehuru utan egentlig insigt i sjelfva
stridsfrågan förde honom hans öfverlägsna ande öfver på
Athanasii sida, hvarigenom denne store kyrkolärares 3å-
sigt segrade. Likväl torde det ha varit lyckligare för
kyrkan, om ej kejsaren i sin ifver påskyndat spörsmålets
afgörande.
Och likväl var det först då han kände att dö-
den närmade sig, som han lät döpa sig. Med föl-
jande ord: »nu försvinner all tvetydighet», mottog han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
