Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 LITERATUR.
———-A—— — = e>S-> on cs s— — es an
beqvämare att uttala. Ordeus betydelse och form stå i så ringa
beroende af hvarandra, att en dylik förändring af den senare lätt
går för sig utan inverkan på eller hinder från den förra; pro-
nomen jag har i nysvenskan samma användning som det forn-
svenska tak, oaktadt den förändring slutkonsonanten undergitt.
A andra sidan följer af samma oberoende att ett ord i vår mun
kan beteckna något helt annat än hos våra förfäder, utan att det
undergått någon härmed sammanhängande formförändring; rese-
när, som fordom betydde ryttare, användes nu ofta i bety-
delsen resande; med marskalk, egentligen en tjenare, hvilken
vården om hästar ålåg, mena vi nu något helt annat. Whitney
har just i sitt arbete egnat dylika betydelseöfvergångar ett sär-
deles intressant kapitel. — Slutligen kan det hända, att den en-
skilde ej finner det språk han lärt vara ett fullt tillfredsställande
uttryck för sina tankar, och att han derför med medveten afsigt
söker rikta eller på annat sätt förbättra detsamma, En upptäckare
utmärker t. ex. med ett nytt ord ett föremål, som förut ej varit
kändt och följaktligen ej heller haft något namn. En vetenskaps-
man, t. ex. en filosof, finner åtskilliga ord vara uttryck för oklara,
sväfvande föreställningar och således föga lämpliga som verktyg vid
det arbete han har att utföra; han bestämmer derför noggrannare
den mening, hvari han ämnar bruka dem, och om han: har fram-
gång och får sina förändringar antagna, kan han komma att
omskapande inverka på sin vetenskaps terminologi, måhända äf-
ven på det allmänna språkbruket.
I den svenska öfversättningen har afdelningen om språkets
ombildning och särskildt om förändringar i ordens yttre gestalt
blifvit i rätt betydlig mån omarbetad, detta för att större öfverens-
stämmelse måtte ernås med den nyaste forskningens resultat, så-
dana de i synnerhet vunnits genom den »unggrammatiska skolau»,
en under de sista åren i Tyskland uppkommen riktning inom
språkvetenskapen, hvilken redan erhållit stor utbredning och be-
tydelse. Onekligen fins det hos Whitney mycket, särdeles hans
skarpa betonande af själslifvets inflytande på språkets utveckling,
som står denna riktning nära, och det kan svårligen betviflas,
att hans undersökningar i icke ringa mån befordrat dess upp-
komst. Emellertid betecknar den nya riktningen helt visst ett
framsteg äfven framför honom. Man kan mot Whitney anmärka,
att han vid sin förklaring af språkliga företeelser tillmäter men-
niskans medvetna och afsigtliga verksamhet större andel, än som
enligt erfarenheten tillkommer densamma. Ej heller har han när-
mare uppvisat grunden till den stränga lagbundenhet, som språ-
ket i vissa stycken, särskildt vid ljudöfvergångar, ådagalägger,
och som utan alt tvifvel ej beror på någon afsigt hos de talande.
Den nya riktningen betonar dels den så att säga fysiska sida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
