Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATUR. 125
sen, skulle ha gjort det bästa valet och vara förmer än Hand-
.lingen. Ett sådant upphöjande af menniskans teoretiska verk-
samhet på bekostnad af den praktiska kan svårligen vara enligt
med en sund etik, och kan väl ej häller ha varit Kristi mening
i hans bekanta yttrande till Maria. Den rätta bibelexegesen
torde fast mer vara den, att Mästaren velat framhålla, icke be-
traktelsen framför handlingen, utan den andliga sysselsättningen
framför det materiella bestyret, en motsats, som icke klart fram-
går hos Wirsén, hvilken för öfrigt synes oss ha förvexlat Maria
och Martha med Rachel och Lea hos Dante: »Lei lo vedere e
me PFovrare appaga» (Purgatorio XXVII, 108).
Må hända bar emellertid förf. icke ment så allvarsamt med
denna qvietism; åtminstone låter den sig svårligen förena med
de rätt handlingskraftiga uppropen i »Två svärd» och »Prolog».
Visserligen har den förra af dessa dikter ej fullt den rätta stål-
klangen. Den stämma, som älskar »sången om undergången mer
än segersången» (»Förkärlek»), är för vek till att rätt tolka det
blodiga vredens och smärtans skri, som gick ur alla fosterländ-
ska bröst vid underrättelsen om den nesliga försvarsvägran i
Andra kammaren den 24 april 1877. Dertill hade fordrats in-
genting mindre än en Tyrtäos” klubba i förening med en Juve-
nalig’ dolk, dertill hade med ett ord fordrats helt andra lyror än
Wirséns, Bäckströms och Fjalars. Ty värr var dock »pansar»-
sångaren död, och ej häller lefde den manliga ande, som visste
sjunga så,
»att hafvets bölja blefve varm,
och bergen skälfde utaf harm,
af vrede himlen brann:
att björnen röt på enslig stråt,
och ängen badade i gråt,
och bäcken under suckar rann!» — —
Men i alla fall: med all dess matthet kunna välmening, patrio-
tism och indignation icke frånkännas dikten »Två svärd», och
tanken att försvarets klinga byttes ut mot tvedrägtens är dess
värre lika sann som den är poetiskt uttryckt. Hur står nu
emellertid »Betraktelsens» logik tillsammans med denna indigna-
tion? Och hur står den tillsammans med följande kraftiga och
allvarliga Kassandravarning ur prologen till sällskapsspektaklen
för skandinavisk-etnografiska samlingen:
»Ty hvad är innerst all vår sträfvans syftning?
Att ge det fosterländska sinnet lyftning
och mota faror, hvilka dock följt med
vår sköna, gyllne, sextiåra fred,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
