Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATUR. 331
& 3 Ämnet An SA Ne - a =
man vid valet gick utom ej blott den gamla ätten, utan ock
utom landet, men orsaken härtill var ej någon demokratisk re-
publikanism, utan aristokratiens önskan att under utländska namn-
konungar sjelf få styra; följden af dessa fria val blef också för-
utom en rad sällspordt odugliga och dåliga regenter ett stor-
mannavälde, lika farligt för samhällsmyndigheten som för allmo-
gens frihet, och det var från dessa missförhållanden som Sverige
räddades genom arfrikets införande. För den, som vill eller kan
låta hvar sak gälla hvad den är, har derför frågan om republik
eller monarki i våra dagar alls intet att göra med frågan om
valrike eller arfrike under medeltiden, ty förutsättningarna äro
helt och hållet olika. Herr Strindbergs mening är emellertid
alldeles tydligt att med det gamla svenska valriket (af honom
fattadt såsom en slags republik) till utgångspunkt slå ett slag
mot vår tids ärftliga monarki. Han yttrar vämligen: »Sverige
var ursprungligen ett valrike; den dugligaste blef regent; när
arfriket uppkom, förlorade konungainstitutionen så småningom
sitt anseende på grund af att många oduglingar helt naturligt
råkade att sitta och styra». Meningen härmed måste naturligt-
vis vara att arfkonungarne i allmänhet varit odugligare än de
valda: således 15- och 16-hundra talets Vasar och regenter af
Pfalziska huset odugligare än en Albrekt af Mecklenburg, Erik
af Pommern etc.! En oblygare förvridning af historiska fakta
torde man ej gerna kunna tänka sig. Af ungefär samma be-
skaffenhet äro åtskilliga andra af de utsigter Förf. öppnar öfver den
svenska statsförfattningens utveckling. Sålunda yttrar han, sedan
han omtalat, huru en gammal man vid Ansgarii besök i Sverige på
tinget rådde till att kristendomen skulle fritt få förkunnas: »Denna
praktiska synpunkt blef vållande till ett svenska folkets riksdags-
beslut, som lärer gälla ännu i dag, men det skulle dröja tusen
år innan folket återfick sin frihet att yttra sig högt och bestäm-
mande i sina egna angelägenheter». Utom den naiva uppfatt-
ningen att ett landskapstings beslut skulle vara det samma som
ett riksdagsbeslut, anmärka vi det lättvindiga sätt hvarpå Förf.
här frånkänner svenska folket den lagstiftningsrätt, som det en-
ligt historiens vitnesbörd i verkligheten blott varit beröfvadt un-
der 36 år (1682–1718) af de 10 århundraden, som förflutit
sedan konung Björns dagar. Åtskilliga andra likartade exempel
skulle kunna anföras, mer det må ursäktas oss att vi ej längre
gitta sysselsätta oss med dessa yttringar af okunnighet eller —
efektsökeri.
Det återstår oss nu blott att tillägga några ord om språket
och illustrationerna. I det förra igenkänner man väl stundom
den lediga penna, som man förut lärt känna i Röda rummet, men
stundom mötes man af uttryck, hvartill endast den sämsta öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
