Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ROMANENS URSPRUNG OCH ÄLDSTA FORMER. 375
roman stå sådana sagor som spela, visserligen i en obestämd
forntid, men dock bland menniskor och i menskliga förhållanden,
såsom den af Kallimachos behandlade legenden om Akontios och
Kydippe, om Pyramus och Thisbe, om Hero och Leander m. fl.
— Dessa skulle man ock på sätt och vis kunna kalla de första
små romanerna.
Med all denna olikhet i ämne och ton mellan de ifråga-
varande två konstarterna, novellen och romanen, visar dock be-
handlingen af sjelfva kärleksäfventyret den största frändskap dem
-emellan, och dessa likheter bhäntyda på ett verkligt historiskt
sammanhang mellan de båda diktarterna. Huru nu detta till-
kommit under den långa mellanliggande tiden är svårt att be-
stämma, men säkert är, att de gamle hellenisterna jemte före-
gående tiders skaldekonst ifrigt studerades af de sengrekiska so-
fisterna, och detta vinner ännu mera bekräftelse, då man vet,
att en af de senaste medlemmarne af det sofistiska skrået, för-
fattaren till de s. k. Aristenetos’ erotiska bref, helt enkelt på
prosa omskref Kallimachos’ berömda berättelse om Akontios och
Kydippe.
Den grekiska romanen, sådan den uppträder hos sofisterna
ett par århundraden e. Kr., företer en helt annan fysionomi än
den moderna, och man skulle nästan vara frestad att säga, att
den enda likbeten dem emellan är berättelsens bredd. Under
det den moderna romanen rigtar sig på det inre och psykolo-
giska och gör de yttre handlingarna till uttryck för detta, äro
händelserna, och dertill de mest ovanliga och äfventyrliga, allt
för de grekiska romanerna, och dessag8 hufvudsakliga svaghet lig-
ger just i att de lemna det gamla episka maneret utan att kunna
nå fram till ett psykologiskt. Vi hafva i det föregående upp-
visat kärlekens betydelse för den senare berättelsen, vi gå nu
att redogöra för det andra elementet, äfventyret, genom hvars
förening med det förra, romanen uppstod. Denna förening är
dock temligen lös och mekanisk, så att allt går ut på att hopa
svårigheter och hinder för det älskande paret och att kasta det-
samma i det ena äfventyret, vildare och galnare än det andra.
Grekerna hafva alltid, oaktadt sitt praktiska förstånd, älskat
det fabulösa, äfventyrliga och sällsamma. Denna tendens är ej
svår att uppvisa så långt tillbaka som deras diktning sträcker
gig t. o. m. hos Homeros; och historieskrifvarne, såsom t. ex.
Herodotos, hafva sina vetenskapliga undersökningar starkt upp-
blandade med fabulösa äfventyr och beskrifuingar. — Redan i
Argonautertiget, sådant det beskrifves hos Hesiodos, möter oss
vid jordens yttersta gräns hvarjebanda fabulerade märkvärdiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
