Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATUR. 395
annat. Han kan ej utan hädelse pantförskrifva det, ty detta
skulle ju innebära, att det fannes någonting annat, på hvilket han
satte större eller lika stort värde. Den, som så gör, han visar,
att han i denna punkt åtminstone icke är någon sann kristen,
utan om han tillhör ett kristet samfund, står på en lägre stånd-
punkt än den, hvartill han är kallad.
Derföre förbjuder kristendomens stiftare eden med uttryck-
liga ord. Väl talar han ej om ed vid Jehovahs namn, utan an-
för andra edsformulär. Men detta får sin naturliga förklaring
deri, att eder af det förra slaget ej på hans tid och bland hans
folk förekommo. Man undvek eder vid Jehovah sjelf och använde
sådana vid skapade föremål. Men, anmärker nu Jesus, på ord
och uttryck ligger ingen vigt. Den, som svär vid det skapade,
han syftar dock till en ed vid Skaparen. Men att så göra, att
pantförskrifva sin salighet, det är en min lärjunge ovärdigt.
Märkas bör emellertid, att här är fråga om eden som pant-
förskrifning. Herr E., som efter hvad vi funnit, då det gäller
att i skriften utfundera stöd för egna, förutfattade meningar, ej
ställer fordringarne på framställningssättets »uttrycklighet» syn-
nerligen högt, anmärker, att om detta varit meningen, så hade
det bort med »uttryckliga» ord sägas. Hvarföre har icke detta
skett? Svaret är enkelt. Man kände på Jesu och apostlarnes
tid ingen annan form af ed än den, som innebär en pantför-
skrifning. Att så var fallet bör ej förundra oss. Sjelf besvarar
författaren i den utredning af edens begrepp, ban i början lem-
nar, den frågan, huruvida eden kan tänkas utan att innebära för-
pantning, afgjordt nekande, och obestridligt synes oss vara, att
den ännu i dag bland de kristna folken, åtminstone deras massa
. så fattas. Författaren anmärker vidare, att »förpantning förut-
sätter, att egandet af detta (som förpantas) är eller kan göras
beroende af ett visst vilkor», Ja, visserligen, men just på detta
»kan göras» ligger här hufvudvigten. Genom förpantning gör
jag egandet af det, som förpantas, beroende af ett vilkor, som
icke oberoende af förpantningen är dervid fästadt. Om det står
i pantgifvarens förmåga, att uppfylla de, oberoende af förpant-
ningen gifna och först genom denna tillkomma vilkoren eller
blott förhindra deras inträdande, om han af nåd kan återfå det
förpantade i händelse det förloras, allt detta är här af under-
ordnad betydelse. Hufvudsaken är, att han genom förpantningen
förklarar sig under vissa förutsättningar villig att afstå från
egandet af panten. Sker icke detta, så kan man ej utan att
stöta språkbruket tala om förpantning. Men en kristen kan ej
på detta sätt förpanta sin salighet. Han kan det icke dels eme-
dan denna salighet kräfver eller rättare till sjelfva sitt väsende
är hans viljas fulla hängifvenhet åt Gud, och något annat och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
