Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
t ett misstag.
vara något mörkare och hade en friskare färg, men för öfrigt var
han sig lik — samma spensliga något framåtlutande skepnad,
samma blå ögon, som sågo så glänsande ut genom glasögonen, samma
vänliga, litet förlägna leende — ja, han var den samme som förr.
Han däremot fann dem alla förändrade, ej sådana som han
tänkt sig dem, och då de första hälsningarna voro förbi, kände
han något liknande sviken väntan uppstiga hos sig. Men denna
känsla förgick snart och lemnade rum för en förnimmelse af
någonting hemlikt och fullt af trefnad. Han var föremål för tusen
små vänliga omsorger, hvilkas behag endast den förstår till fullo
att uppskatta, som under flere år varit på resor bland främmande
människor. Här var någonting nytt, men på samma gång något
hemmavant och ljuft, och han intogs däraf. Och när han kom
ned i sina små rum i flygeln och såg blommorna på bordet och
kransen kring Dikäbilden, kände han sig verkligen rörd. Hvad
de alla älskade honom högt!
Liksom efter en gemensam öfverenskommelse nämde ingen
af familjen hans fastmös namn den första aftonen. Äfven han
talade icke häller om Nina. Dikäbilden syntes honom en borgen,
att hon vore väntad och på förhand hy Ilad. af alla i hans hem.
Men om aftonen, sedan han bjudit alla god natt, förekom det
honom såsom en trolöshet mot Nina, och han skulle önskat att
kunna skrifva till henne, om han blott vetat, hvar ett bref skulle
nå henne, ty hon var på en resa, och tidigast om åtta dagar skulle
hon inträffa i Paris, dit han lofvat afsända sitt första bref från
hemmet.
Påföljande morgon talade han med öfverstinnan om sin fästmö.
Han yttrade sig med värme om hennes upphöjda egenskaper,
hennes ensamma barndom, och huru han gladde sig åt att nu kunna
gifva henne p\t, hvad hon hitintills saknat.
Hans ord rörde och lugnade öfverstinnan på samma gång,
och hennes veka hjärta öppnade sig för den ensamma flickan; ty
öfverstinnan var i själfva verket god och varmhjärtad, då hon icke
skrämdes af detta spöke — »hvad skall folk säga?» Gerhards ord
voro också så lugna och lidelsefria. Hennes förtroende till hans
öfverlägsna förstånd återkom, och hon svarade honom, att hon
hoppades kunna älska den dotter, han förde-till henne, och att
hon skulle vara välkommen i hennes hem. Måtte hon ej vara
altför egen! tänkte likvisst öfverstinnan för sig själf.
»Hvarför kom hon ej med dig?»
»Hon ville det ej». — svarade Gerhard enkelt.
»Åh, jag förstår, hon ansåg, att en resa ensam med dig icke
skulle vara alldeles passande», — sade öfverstinnan, — »jag delar
fullkomligt hennes tanke. Far hon då nu i något lämpligt sällskap?»
»Nej, hon far helt ensam». — försäkrade Gerhard.
»Helt ensam! — du skämtar».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
