Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informators-år - Läserskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— med elt ord, jag har lärt mycket, jag har lärt mig alt ej tro på
skrock, ej låta min inbillningsgåfva spela öfver — och hvem är det som’
hulpit oss alla — hvem är den vännen, som i dag återskänker oss en
rask gosse i stället för en drifhusplanta. — Hennes ögon tårades. —
Jo, ni magister, ni hederliga menniska, som har hjertat på lungan
— ni och ingen annan. — Tack magister — tack, evig tack!!
Jag hade verkligen icke haft hopp om en så glad dag på Träskälla.
Jag förblef der hela sommaren öfver. Om jag någonsin skulle
bygga mig ett hem, så skulle det vara sådant som della — ett stilla
hem, fullt af lif och verksamhet, — och öfver allt detta kastade en
sann, lefvande tro, en innerlig och fast förtröstan sin milda dager.
Jag såg en husmoder, som lefde i och för sitt kall, tjenande Gud i
det att hon vårdade de sina, lika långt aflägsnad från en ängslig
fruktan, som från egenkärlekens stolthet. Hon visste alt hvad hon
var, och hvad hon kunde vara, var hon endast genom Honom, från
hvilken all god gåfva kommer, kraften hos de svaga och förtröslan
hos dem som hoppas.
Hon hade under dessa begge sednare åren, sedan hon frigjort
sig från allt tvifvel om Guds godhet, allt ängsligt stormande på
himlens porlar — lärt sig att sjelfva hvardagslifvel både kan och bör
vara en gudstjenst, och att det föga tröstar hjertat att i en
overksam lefnad förnöla sin tid med böner, — hon hade med ett ord lärt
sig att bedja och arbeta.
Hvarje afton samlades husfolket, de gamla och de unga, i stora
salen, der hvar och en i sin ordning läste bönerna och alla
gemensamt uppstämde en psalm. Då lagmanskans ordning var, kunde jag,
under det hon läste, icke låta bli att betrakta denna qvinna, som
genomgått så svåra pröfningar, som i. åralal nedsjunkit i nära
hopplös förtviflan, nu styrkt af den eviga kärlekens kraft, ungdomlig, som
del evigt goda alltid är, läsa för de sina, sedan hon hela dagen
verkat för deras trefnad och lycka.
Nu är hon sig åter lik, som förr, sade lagmannen en gång —
och hade hon små barn, skulle hon som då vårda dem sjelf, kläda
dem och lära dem sjelf allt. — Sådan var hon innan Försynen slog
oss så hårdt, innan våra barn hvarje år föllo undan, det ena efter
del andra — alla omkring elfva år gamla. Med hvarje barn, som
bars ur husel, bortbärs också en förhoppning, och en ny farhåga
smog in i stället; — men nu — nu är hon sig lik igen, densamma
som förr, men bättre, skönare, herrligare än någonsin.
På hösten firades löjtnantens bröllop. En gammal bondgumma,
hans mor, salt bredvid bruden. — Jag och Felix föreställde
marskalkar. Sedan gästerna rest, höllo vi alla bön, som vanligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
