Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - Första Aftonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nat än ”den gråe mannen,” och aldrig såg jag honom i någon annan
drägt än en skiffergrå frack, lika färgade benkläder och långa stöflor
med tofsar, således en sorls ”gentilhomme” från en långt försvunnen tid.
Remminge är en gammal gård, en lemning från en af dessa
kolossala egendomar, som den gamla adeln hopade i sina händer,
och som, besynnerligt nog, bibehållit sig till trots för sjelfva
reduktionen, som mindre träffade Malmersköldska slägten än någon annan
af den tidens högre familjer. Remminge, fastän småningom stympadt
och förminskadt, var likväl när jag var der ännu en stor egendom.
Det gamla huset, bygdt i sjuttonde seklets franska smak, med
ofantliga tak och snidverk öfver porten, bär ännu hela stämpeln af
sextonhundratalets stela prakt och tyngd i byggnadsstil. Sådant det yttre
var, så var också det inre. De stora djupa ’rummen saknade
tillräcklig dager att vara glada, men nog för att vara högtidliga. Ännu voro
i de så kallade statrummen på andra bottnen de gamla
marmorkaminerna qvarstående med sina bilder på hörnen, dessa Iråkiga symboler
af oegennyttigheten, ädelmodet, fosterlandskärleken och så vidare,
som den tiden voro på modet, och på hvarje målning skulle angifva
konungar och hjeltar, köpmän och possessionater, med ett ord alla,
som kunde betala målaren mödan att skänka åt den lycklige ett litet
kotteri af dygder — i olja.
Då jag kom till Remminge, var det dels för att tillse hushållet,
dels hafva uppsigt öfver barnen och dels att vara sällskap åt
friherrinnan Ankarstjerna. Jag var således på sätt och vis ett allt i allom
i huset, och blef snart vän med den trefliga familjen, som bestod af
baronen, hans friherrinna, en son och en dotter. Till denna familj
slöt sig helt kuriöst också gamle magister Gerhard — ”den grå
mannen,” hvars verksamhetssfer jag aldrig kunde utfundera. Han läste
icke för gossen, han vislades mest i det gamla bibliotheket och sågs
aldrig ute om dagarne. Han talade mycket sällan, var alltid städad
och på sitt sätt fin i sina skiffergrå kläder; begärde aldrig någon
uppassning, städade sjelf sitt rum, dit ingen oinvigd, det vill säga
ingen annan än baronen fick inträda, och hade sina rum innanför
bibliotheket tilläsla och riglade, då han var ute eller inne. Det tycktes
som man ej haft någon makt öfver honom; han kom och gick när
han ville, åt vid bordet när han så ville, i sitt bibliothek då han ej
ville gå upp; med ett ord, magister Gerhard var en fullkomlig gåta.
Oaktadt allt detta bemöttes han med utmärkt artighet och vänlighet
af mitt husbondefolk, och den första föreskrift jag fick af min
matmor var: ”ni får ej på något sätt försumma magistern, han skall i
allt ha sin egen vilja.” Delta var oändligen lätt att efterkomma; ty
magistern begärde ingenting utom att slippa uppmärksamhet. Han
Goo^le
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
