Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grant och sant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO4 Berättelser, skizzer och noveller.
»Det är ändå kurjöst», småskrattade majoren, »huru väl vår Herre
förstår sig på att skapa menniskor. Våra barn, goda Ebba! äro
sannerligen mycket bättre vuxna än du i din ungdom. Ser du, flickorna
äro ju smärta om lifvet som vidjor och behöfva ej sitta i en korg af
fiskben eller rotting.»
»Jag kan ej neka att du har rätt.»
»Och se huru fin deras hy är; det gjorde ej någonting att de som
små voro solbrända; men det gjorde mycket att de med solbrännan,,
eröfrade helsan. Vi skulle, om vi lefde, få se att de på långt när ej
blifva så snart gamla, som vi blifvit det. Ack Ebba! om hvarje mor
begrep huru liten nytta hon kan göra med sina snörlif, sin fruktan för
fria luften och solskenet; om hon blott ville en enda gång jemföra de
bleka, sjukliga växterna, som förtvina i fönsterträdgården, och som drifvas
att blomma i förtid, för att vissna och dö i förtid, så skulle hon låta
folket prata - och låta Gud sjelf göra barnen vackra, om han vill.»
»Ack! ja», suckade modren, »jag var på väg att göra lilla Julia till
en svag stackare, sådan som fruntimren ofta äro. Man hör ju ej annat
omtalas än unga qvinnor, som bli sneda, få hektik, äro tvungna att
besöka Gustafsberg och Carlsbad för att återfå en smula helsa.»
»Ja ja, min gumma», sade majoren. »Den der tillskrufvade
klädseln, det onaturliga intvingandet i granna kläder, hvarmed »de bildade»
förstöra sina barn, är ett barnamord, ömkligare och mera kringgripande
än de verkliga - då qväfves en medvetslös varelse - nå väl, det är
ej så grymt som att så uppfostra sitt barn, att följden blir ett långsamt
döende i sjelfva blomningens ålder.»
»Käre Ludvig, nu är du för sträng.»
»Nej, min gumma», yttrade majoren. »Ser du en mor som in i
ålderdomen klär sig som en ungmö, och hvars döttrar äro snedväxta,
gråbleka, sjukliga och utpyntade, så vänd dig ifrån henne - det är
ej nöden, det är ej förtviflan, utan en eländig fåfänga, som kastat sin
förbannelse på framtiden.»
»Gud ske lof för barnen, lille Ludvig - låtom oss tacka för att
vi blifvit klokare och ej strängt döma dem, som fara vilse om det rätta
och det sköna.»
»Ja, ja, gumma. Gud välsigne salig farbror Baltzar, som lärde
oss skilnaden mellan grant och sant.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
