Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5oS Berättelser, skizzer och noveller.
»Ja», hviskade gubben allt mera oredigt och matt, »ja -»
»Dina barn lefva, de lefva begge, de äro lyckliga. Gud, den
barm-hertige Guden, har gjort hvad du försummat, har varit dem en fader,
och den fadren förskjuter ej sina barn.»
Den gamle brottslingen smålog och dödens glasglans bredde ett
flor för hans blickar, men de bristande ögonen stodo orörligt fastade
på den unge mannen, som låg knäböjd vid hans säng. Gubben
andades tungt. »Är du der, Ludvig?» frågade han slutligen, liksom dödens
engel förestafvat honom denna fråga.
»Ja, min far, här är jag», hviskade ynglingen och böjde ner sitt
hufvud.
»Gud välsigne dig, Ludv -» rosslade gubben och lade sin
blod-sudlade hand på ynglingens hufvud. Det var slut.
Det finnes en kraft, som liksom ej tillhör menniskosjälen sjelf,
utan tyckes inympas på den utifrån. Denna kraft är den kristnes mod
i olyckan och pröfningen. Så var det äfven med Ludvig. Den hulde
ynglingen, som var så böjlig, så vek och så känslig, hvars hela lefnad
var en fortsatt dröm om kärlek och försoning, böjde sig, men bröts ej
genom denna upptäckt. Han såg deri icke något straff, icke någon
olycka, utan en nåd, en fröjd kommen genom en högre makt. Denna
tanke gjorde honom lugn och glad. Han var sig lik, icke ett spår af
den hemska nattens sorgliga minnen tycktes hafva intryckt sig i hans
sinne. Han fasade ej för att vara en mördares son; ty han tänkte:
»jag skall söka försona hvad min far brutit.»
Hans umgänge med Adolf hade en längre tid varit afbrutet.
Ludvig trodde, att Adolf undvek honom för att ej beständigt påminnas om
Theodora, och han sökte derför icke mera Adolfs sällskap.
En tid hade således förflutit utan att de begge vännerna talat vid
hvarandra, då en dag Adolf inträdde i hans rum.
Adolfs sätt att vara hade likväl undergått en stor förändring. Han
sade intet, utan satte sig ned midt framför Ludvig och betraktade
honom utan att säga ett ord. Ludvig å sin sida såg förundrad den
mörka blick, som hans vän kastade på honom. »Hur är det med dig,
Adolf?» frågade han slutligen; »du är sorgsen, är det icke så?»
Adolf hånlog. Det var ett grufligt uttryck i detta leende, det
var smärta, förakt och tillika löje i denna dragning på munnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
