Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, det är sant, jag skulle vara lycklig om jag vore
en fattig borgares hustru, om min gemål, den ädle
Ludvig, icke vore konung, då vore vi begge lyckliga.
Jag kände ej då kabalen, såg ej och behöfde ej se det
fina, men starka nät, man kastar öfver oss. Det
åt-drages småningom allt hårdare och hårdare, tills vi
krossas och konungablodet utsipprar ur hvarje maska.
Du rodnar, flicka! Jag tror att du gråter? Gör icke
det, Perrin. Vi tillhöra ej oss sjelfva, utan historien
och folket — men — men hvarföre skola vi försona
hvad andra brutit — det är fasligt att tänka derpå,
men det synes mig som om alla brott, alla uselheter,
som ligga de forna kungarne till last, skulle hämnas
på Ludvigs oskyldiga hufvud. Vi firade för ett år
sedan en försonings-, en jemlikhetsfest. Ludvig och
jag fälde tårar af rörelse och glädje, då vi hörde
folkets jubel och sågo alla dessa massor, som böljade
omkring oss med kärleksdruckna blickar — men det
dröjde ej länge, förr än de gamla spökena åter stego
upp, liksom skuggor efter de oskyldigt dömde, de i
glömskan försmäktande offren för en öfvermodig
hof-adels och fräcka mätressers hämd, de komma nu och
kräfva rättvisa — af hvem? — af en ädel furste, som
älskar sitt folk, och af en furstinna, som blef
fransyska i samma ögonblick hon beträdde Frankrikes jord.
Och ändå kallar man mig österrikiskan, fastän jag är
en fransmans gemål och moder till en fransk prins.”
”Ers Majestätl” afbröt mademoiselle Perrin
drottningens monolog; ty hon tycktes hafva glömt att
någon var närvarande. Det var ett ögonblick då smärtan
bröt dammarne och rusade öfver. Drottningen hade
ej varit hemma.
Marie Antoinette kastade en hastig blick på sin
kammarjungfru. ”Ja, du har rätt”, yttrade hon, ”det
höfves ej en drottning att klaga — vi skola afbryta
detta ämne.
”Det är en skön afton, allt synes så lugnt,
svanorna ,segla så fredligt der borta på sjöns spegel —
om de af ödet kastas ut på det vida hafvet, der
vågorna gå skyhöga, skulle de omkomma. Det är deras
lycka att en liten dam är hela deras verld — ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
