Samlade skrifter / 1. Genremålningar / Förord (1869-74) Author: Carl Anton Wetterbergh Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förord

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FÖRORD.

Då en författare efter trettio års verksamhet utger sina »Samlade
Arbeten», blir förordet hans eget slutord. Han nalkas den tid,
då «hans gerningar följa honom efter», vittnande för eller emot
honom. Det är dock endast viljan, som varit hans egendom;
förmågan deremot har varit en gåfva och det är ganska möjligt, att
han förvaltat den sämre än han velat.

Jag har nu omläst dessa många smärre och större skrifter,
dem jag, under mera än ett fjerdedels sekel, till en stor del hunnit
glömma. De hafva förefallit mig som nya bekantskaper; men jag
har i dem ej funnit ett ord, som jag ångrar, eller en åsigt, som
jag ville taga tillbaka. Det är således klart, att jag från
ungdomen och ända in i ålderdomen bibehållit samma lynne, samma
förtjenster och samma fel. Min lycka har varit, att mina landsmän
ungefär hafva desamma både förtjenster och fel som jag — att
det således icke varit något annat, än en Svensk, som skrifvit för
Svenskarne.

Om man ville fråga mig, hvarför jag skrifvit så och ej
annorlunda, har jag ej annat svar, än att man lika gerna kunde fråga
en hämpling, hvarför han ej sjunger som en talltrast. Jag vet
ej mera än att jag kände mig liksom tvingad att göra folkets
massa till min förtrogne i allt det goda, glada eller smärtsamma,
mitt hjerta kände.

Mitt uppträdande var så tillfälligt, så utan all beräkning på
uppmärksamhet, att signaturen Onkel Adam redan fått sig en plats
inom skönlitteraturens helgedom anvisad, innan jag sjelf visste af
att den varit på vägen dit. Men sedan den, utan mitt vidare
hörande, der förskaffat sig ett rum, måste den äfven blifva föremål

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>