Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. En lustresa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öch andra till tjensten hörande papper. Mannen berättade, att
han, så der en passant, på aftonqvisten skulle göra en utmätning
i granngården, och att han på ditvägen varit lycklig nog att få
reda på en otillåten bränvinspanna. Vidare, och dermed punkt,
en gammal enkefru kamrerska eller något ditåt, med en något
åldrad dotter, som nyttjade negligé och kallades mamsell Metta, men
som föröfrigt var tunn och snörd samt förde sig som en drottning.
Karlarne språkade ute på gården, der det rökades tobak af
Cärlshamns Röda Tupp, så att blåhvita skyar höjde sig mot den
klara aftonhimlen. Löjtnant Axel var den ende, som rökte cigarr,
liggande halflutad baklänges på en stol och med en viss färdighet
kastande cigarrstumparne under trappan. En bål punsch kom fram,
het som en af Ätnas svafvelsjöar; glasen fylldes och en behaglig
lukt af arrak eller rom, att bestämma det är icke möjligt, spridde
sig. «Kommen, mine herrar, skola vi dricka med damerna», sade
farbror Bengt, och nu tågade hela sällskapet in, utom löjtnant
Axel, som icke drack punsch, emedan läkaren förbjudit honom alla
spirituösa på en tid. När vi hade kommit in och stodo såsom
packade sillar vid dörren, upphof farbror Bengt sin röst och drack
en skål for mig och min hustru. »Skål, bror Adam, och skål,
lilla kusin Ulla!» ropade han, och alla damerna nego och klingade
med min hustru, hvarvid kamrerskans dotter, mamsell Metta, lät
undfalla sig, att det fägnade henne att göra en så intressant
bekantskap. Mamsell Metta var en af dessa goda flickor, som anse
sig mankera alla menniskor, om de icke i tid och otid låta höra
af sig, — men det är ett serskildt kapitel, hvarom en annan gång.
Jag stod, som sagdt är, vid dörren, inklämd med mitt glas i
handen; jag skyndade fram, spillde hälften af glaset på pastorns rygg,
bad om förlåtelse och tackade i återstoden för allt nöje och den
äran oss var vederfaren; dermed aftroppade vi ut på gården.
Om aftonen följde vi, af artighet förstås, pastorsfolket hem.
— Det brukas så på landet. — Vägen var lång och bekajad med
åtskilliga så kallade led, och jag skyttlade ner dem åt det
vandrande sällskapet; vägen var krokig utför och uppför genom skog
och kärr, en smal gångstig, der vi gingo i rad. Prestfolket bad
oss flere gånger vända om, men farbror Bengt var för artig, och
vi släppte dem icke förr, än vi fingo den grå gaflen på
prestgår-dens fähus i sigte; då blef det åter ett afsked, många helsning^r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>