Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ovanlig vildsinthet, anfallit Baltman, hvaraf ännu spår voro
synliga i bemälte Bultmans ansigte; han ansågs derföre hafva förbrutit
sig genom vaktkarls öfver fall ande; men som han ej ännu kunde
anses for annat än öfvermaga, så kunde han ej annorlunda fallas,
än att han, såsom den, hvilken bevisligen i sin moders sällskap
deltagit i hennes tjufnader och dessutom öfverfallit vakten, i ena
bot skulle afstraffas med risslitning i rådstuguförstugan, och då
vaktmästaren Fjetterqvist dessutom upplyst, att bemälte Balthasar
jern väl vid spädare år visat ett synnerligt vildsindt och lömskt
sinnelag, så skulle han, efter utståndet straff, då ingen å orten
ville gifva honom laga försvar, införpassas till Stockholms norra
korrektions-inrättning å Långholmen.
Hittills hade det för Balthasar funnits ett väsende, som
omfattat honom med kärlek, som han med barnahjertats hela
hängifvenhet älskat tillbaka; men nu var den brottsliga, den djupt fallna
och förnedrade modren, hvilken likväl så varmt kunde älska och
så djupt fängsla barnets kärlek vid sig, nu var hon borta, och
Balthasar hade ingen i verlden, som han kunde älska, ingen, för
hvilken han kunde klaga, ingen, ingen.
Balthasars bildning till* en fulländad brottsling gick ganska
fort; han var uppfostrad bland brottslingar, hans bästa, hans
ädlaste känslor hade blifvit hånade; ingen hade velat eller kunnat
forstå honom; han föraktade samhället, då han sett, att det tillät
våld ske utan att bestraffa det; han förbannade sina medmenniskor,
» emedan de voro lyckligare än han; han visste med sig, att de
ej gjort mera för sin lycka, än han för sin förnedring.
Han rymde likväl snart, tillsammans med några äldre
kamrater. Han var så liten, så vig och så djerf, att de togo honom
I med sig; han kunde lättast krypa genom ett fönster, kunde klättra
! som en katt, om så behöfdes, och var rask, ända till oförvägenhet.
Rymningen gick bra; sällskapet fick husrum hos en beskedlig man,
som sålde godset åt dem; de bodde i godan ro, än här och än
der i hufvudstaden. Då och då greps väl en och annan af dem,
som tog på sig de andras synder, fick sitt straff och beundrades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
