Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes n&dl» sade hon med tilltvingadt lugn; «Gud välsigne också
dig, lilla barn!» tilläde hon med bruten röst; «farväl, farväl! —
kör, kör, för Guds skull!» Hästarue ryckte till och vagnen rullade
bort; men nu började lilla Anna gråta och räcka de små armarne
mot modren. «Jag vill hem, jag vill till mor», snyftade hon högt,
och klara tårar rullade som daggdroppar öfver de friska kinderna.
— »Stackars barn», sade friherrinnan och slöt henne intill sig; «du
förstår inte, att jag vill göra din lycka.»
Vagnen rullade bort, och snart var friherrinnan hemma med
sitt lilla «skogsbarn». Mamsell Grönqvist och kammarjungfrun hade
i åtta dagar intet annat att göra, än att passa kläder på lilla
Anna, och det dröjde icke länge, förrän flickan en morgon
presenterades för friherrinnan, klädd i mellangrön robe med röda
sam-metsslag, hvita mamlucker med spetskant och ett par de
allra-sötaste röda saffianskängor; det lockiga håret var jemnklippt och
hängde i fria lockar ned på den hvita kragen. «Hon är för söt»,
sade friherrinnan väl tio gånger, «hon är riktigt en engel. Det
blir roligt, Grönqvist, att se Axels förundran, när han kommer hem
från Carlberg.»
Anna uppväxte således hos friherrinnan. Då och då kom väl
modren på besök; men Anna blef småningom främmande för henne.
Den tarfliga drägt, som modren bar, föreföll henne allt mera
ovanlig; hon kände blott till hälften sin mor. Denna åter blef äfven
främmande; de fina kläderna, barnets språk ooh seder stodo ej
längre i harmoni med hennes egna; så skiljdes småningom dottren
från modren, fastän hon icke upphörde att vara hennes dotter.
De mäktige finna icke, att det är folket i massa de böra höja till
sig, som de böra vårda och upplysa; de finna icke, att hvarje
blomma, som deras nygirighet, deras medlidande eller deras men-
uiskokänsla rycker från dess ursprungliga rot, måste förtvina under
deras främmande hand. De tro sig göra godt genom detta
partiella deltagande för menskligheten; men de skörda endast otack
der-för; ty deras gerning blef så sällan värd någon tacksägelse; de
forderfva sina från vildmarken hemtade praktblommor, under det
de öfriga stå alldeles utan vård. Det tillhör den mäktige att äl-
ska alla; men också låta alla blifva på den plats, dit Gud satt
dem, och icke göra några odlingsförsök. Gif hela ängen skugga
och ljus, fåll ned dessa onyttiga buskar, som skymma för solen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
