Samlade skrifter / 1. Genremålningar / 131 (1869-74) Author: Carl Anton Wetterbergh Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

XIII.

DE FÖRSVARSLÖSE.

Och si, jag ar äfven ett barn och tror som
ett barn och Är komma till Honom.

I början förde jag herrskapet ifrån nöje till nöje: från en
generalmönstring med all sin pomp och ståt in i det trefliga familjelifvet
hos en kammarherre och postinspektor; jag försökte således i min
ringa mån visa er allt hvad verlden har stort, vördnadsbjudande
och herrligt; och ni måste förlåta mig, att jag sedan under mina
spatserfarter då och då visat er en täfla ur det lägre lifvet. Jag
råkar, liksom den spanske målaren Murillo, att stundom få in en
tiggare på mina taflor; men det är så min genre, och föröfrigt är
hela verlden en stor genretafla med öfvermoå och armod, kreatur
och deras herdar bredvid hvarandra på samma duk.

Ser ni det der lilla grå huset med sitt torftak, som i grönska
täflar med det omgifvande potatislandet? Det ligger väl utom sta*
den, men dock på dess egor; det fattiga, det usla, det arma
ut-skjutes alltid till periferien, och det mäktiga, det rika och det
lyckliga sätter sig i medelpunkten. Sådana kojor ser man Öfverallt
här i verlden: ty det finnes många fattige, många som äfven i
lifvet måste bo under en gräsvall. Yi deremot, som äro lifvets
privilegierade, vi vbättre» folk, som lefva under plåt-, tegel- eller
papperstak, nedlåta oss ej att bo under torftak förrän efter döden.
Med en egen känsla af afsky höra vi i allmänhet namnet
lösdrifvare, d. v. s. en person, som icke tillhör någon och hvilken icke
eger något i denna verlden utom sig sjelf; en sådan der
lösdrifvare kan likväl vara familjefar och ega omkring sig en hel skara
barn, som han, det bästa han förmår, försörjer genom sitt arbete.
Man kan således vid hastigt betraktande icke finna någon skilnad
mellan en lösdrifvare och en annan ärlig menniska, som försörjer
sig genom flit, fruktar Gud och ärar konungen; men undersöker
man vidare förhållandet, uppstår en märklig skilnad, den nemligen,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>