Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin hand på hans bröst — det var slut Och detta hände den 3
Oktober.
Det regnade och blåste häftigt den 3 Oktober. Mäster
Petrus runkade1 på hufvudet och spådde, att vintern nu
tillstun-dade; ty träden fällde redan sina lof, som dansade sin dödsdans
på gångarne i Mellingsta park. Der uppe i slottet satt baronen
och roade sig med att lägga patience, och hans fru .-satt läsande i
en af den nyaste franska skolans romantiska målningar; Johanna
satt vid sitt piano och fantiserade och inföll då och då på det
stycke, hon och Johannes sista gången hade spelat tillsammans.
De voro förstämde, men ingen yppade sina tankar. Baronen var
den förste som bröt tystnaden, i det han sade:
«Jag begriper ej patiencen i afton, den vill ej gå; jag har tio
gånger å rad lagt i kort om vår Adolf, men det går aldrig ut
Gud låte det ej händt dem något»
Friherrinnan smålog och gjorde en anmärkning om skrock, och
Johanna steg upp och försäkrade sin far skrattande, att patience
icke hade något att betyda.
«Jag har öfver hundrade gånger lagt», sade hon, «om jag
skulle få ett par armband af guld, lika med dem Adolfine har,
och alltid har patiencen spått, att jag skulle få dem, men derföre
har pappa ändå ej skaffat mig dem.»
«Men om nu så vore, att jag verkligen köpt dig ett par
sådana och att de hftkommit, hvad säger du då om patiencen?»
«Jo, då skulle jag tacka ödmjukast», skrattade Johanna, som
nödvändigt ville vara glad, fastän det var något oförklarligt, som
tryckte på hennes hjerta.
Baronen steg upp och gick ut, men inom några ögonblick var
han tillbaka med ett par armringar, alldeles sådana, som Johanna
önskat sig dem.
«Se här», sade han, ((din patience har ej ljugit; hvad sager
du nu om, min?»
Johanna bleknade, men smålog likväl; det var ett dystert
smålöje.
«Jag tror ej på skrock», sade baronen, «men i qväll vet jag
ej huru det är med mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
