Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Jag vet att ni håller af mig, det vet jag, herr major, att ni
vill mig väl, att ni icke har hjerta i bröstet att skjuta mig ifrån
er. Jag gick derfore temligen trankil till er och tänkte att vi
skulle tala som ett par karlar, öppet och utan krus, det hafva vi
också gjort. Nå, herr major, säger ni ja?»
<rJag skall betänka mig», sade majoren, «sitt qvar här inne,
medan jag gjftr in till fruntimren och talar förnuft med dem.»
Majoren gick och löjtnanten satt nu der i sina penséer och
visste ej om det skulle gå väl eller illa. Hela hans frieri stod
något vacklande, emedan Adelaide icke sagt ett enda ord, hvarken
ja eller nej, utan förhållit sig så, att hon gifvit ynglingen tillfälle
att ana: men huru säkert anar icke en ung löjtnant, som är kär
i en vacker fröken?
När majoren kom in till damerna satt Adelaide bredvid sin
mor, de hade begge gråtit och modren höll sin dotters hand i sin,
fästande sitt kärleksfulla öga på hennes brinnande kinder. ccDet
var en vacker historia jag fått höra», sade majoren, <må, Adelaide,
är det som han säger?» Adelaide började åter gråta och lutade
sig mot sin mor.
«Ja, käre Gustaf, så är det», sade modren; «hon älskar honom,
älskar honom innerligt, hon har sagt mig allt.»
«Jaså», sade majoren, som på en gång tycktes återtaga sitt
vanliga jovialiska lynne, «nå, låt då bli att gråta, du skall fä ho«
nom, Adelaide — är du nöjd nu? han kan vara så bra han, som
någon annan af de långhalsade och svafvelstickbenade herr ar ne,
som rättnu ett år kuskat hitut och förderfvat hela reservlagets
hästar.»
Nu satte sig den lilla familjen i god ro och öfverladé om
framtiden, under det att löjtnanten fick «torka» derinne i majorens
kammare. Sanningen var, att majoren sjelf nästan önskat att det
så skulle gå.
Ben der glada mågen anstod honom väl; men, gudbevars,
majoren skulle vara så förbålt förnuftig och satte på sig procen*
taremanér och räknade ut sin dotters lycka efter sin tillkommande
mans förmögenhet, och då stod det ej väl till med löjtnanten.
Majoren stridde således ej så mycket för egen räkning mot saken,
som ej fast mera som en kämpe för det rätta faderliga förståndet,
som han tyckte, han vid detta tillfälle måste visa. Oeh nu, d&
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
