Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Magistern suckar; hvad är detP Är han sjuk, gubbenP Nå
ja, han är gammal, och det kan ej vara så länge.»
»Nej, han är frisk, gudilof — och mor med; de tacka så
mycket för rågen, som de nu fått.»
«Ja, det var af Klasmarks bästa tionde-råg, det vet jag, ty
jag gick sjelf på logen, och Klasmark sade, att den rågen få de
till skänks, och det göres intet afdrag på magisterns lön, bara
han blir frisk igen.»
»Således äfven detta», sade Lindner och tryckte gummans
hand. »Nå ja, ni äro mina vänner», fortsatte han, »det är något
i brefvet som smärtar mig. Se här: Att du kopplat ihop dig
med major Tigerhjärtas dotter, är mig okärt; äpplet faller inte
långt: ifrån trädet, af djefla ägg komma djefla ungar — majoren
var en skurk och en tyrann i alla sina dagar och prejade1 sina
underhafvände. Således, Fredrik, gér jag aldrig min välsignelse
till det der — Gud välsigne dig! Mor helsar genom din trogne
fader Anders Lind.»
»Jag vet», återtog presten, »att min far har sina fördomar,
han är häftig och ofta orimlig; men han är öfver åttio år, och
således äro hans fördomar mig heliga. Jag trodde jag skulle göra
honom en glädje, och i stället gör jag honom Sorg. Det är han
som, då jag var liten, lekte med mig, han som lärde mig läsa,
han som lärde mig att älska menniskorna. Och allt detta betalar
jag med sorg på’ hans sista dagar.»
Den unge presten föll i en stilla gråt, en paroxysm, som var
ett bevis på den svaghet febern efterlemnat; ty, då Vi vakna ur
en sjukdom, begynna vi lifvet liksom ett barn, det är så godt att
gråta sig in i lifvet, så göra vi alltid.
Prostinnan Satt som på nålar och hade troligen upptäckt allt,
om ej Lindner gråtit; men nu ansåg hon honom ännu för svag att
få veta sanningen. Hon inskränkte sig således blott till den
vanliga trösten: »Käre magister, allt det der kan hjelpas.»
»Nej, nej», sade Lindner, »det kan ej hjelpas. Jag känner
min fars envishet. Har han en gång fått den tankan, så förslå
icke ord, icke en motsatt erfarenhet, att utplåna den.»
«Men», återtog prostinnan, »det är väl möjligt det oaktadt.»
»Inte på annat sätt, än att Julia eller jag skulle dö», sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
