Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tänn- och Norenssjön och strax ofvanför denna backe, nåra vid
den vanliga platsen, der man landar med båten, då man far för
att bese fallet, låg, under den tid jag beskrifver, en liten stuga,
der Lars Larsson vid Forsen bodde.
Det var en liten beskedlig man, med en lika beskedlig hustru,
han lefde af att fiska i «oset» eller sjöns utlopp i Tännforsen, der
man ofta såg gubben blott några famnar från% afgrunden ro sin
lilla öka fram och åter för att fånga smårör (röding) och annan
ung stimm, ty det är blott fiskarens ungdom, som öfvermodigt
trotsar mot strömmen och leker på kanten af störtningen. Men
gubben Lasse var äfven den, som forslade resande öfver de begge
sjöarne och som omtalade historien om björnstenen och, om man
riktigt ville forska, åtskilligt om troll oqh småtomtar, som bodde i
de svarta klipporna och som då och då hade sin dans på
björnstenen eller satte sig på vattenkanten och åkte «kana» ned i
djupet, liksom yra barn. I Tännsjön bodde der också en fru som
var fager att se uppå när hon vände ansigtet fram, men som för
öfrigt var ihålig som ett tråg; hon var ovän med frun nere i
Noren, och ibland så suto de inom hvar sitt område och grälade.
Med ett ord, Larsgubben var .full af fördomar och trodde fullt och
fast på naturandar, gnomer, dryader och allt annat både gammalt
och nytt otyg, blott under andra namn.
Det var en höstqväll; der låg en tung dimma öfver sjöarne,
skogen stod mörk och dyster, vattnet sqvalpade oroligt för de
ojemna vindstötarne, som störtade ner från de fjerran Qellen,
Lars-gubbens pka låg uppdragen på land, men rördes dock då och då
af vågornas sqvalp, Tännforsen brusade med ett ihåligt ljud, liksom
då man kör några batterier kanoner öfver en darrande bro —
jorden darrade lindrigt, som hon plägade, och den hvita dimman, som
alltid stod öfver fallet, tycktes tätare och tätare än eljest.
«Nu äro de ute», sade Larsgubben, när han kom in i stugan,
der hans gumma sysslade i spiseln och hans dotter Anna satt
och spann.
«Hvem då, farP» frågade flickan och småskrattade.
«Hm, satans anhang, vet jag; såg jag inte en lång skugga
der nere i dalen skymta mellan träden, hm, och hörde jag inte
rop i skogen; «harfånget» skriker och det betyder olycka.» ’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
