Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en och annan trädkrypare sprang opp och ner p& trädstammarne
och hackade i barkens springor, och skogsdufvan kuttrade djupt
in i skogen, liksom hon velat sv,ara på de sorlande småbäckarne,
som slingrade sig fram mellan rötter och stenar och skyndade till
ån. Denna gick der nere i dalen tyst och mörk mellan de
nedrasande sandbackarne och i skuggan af de lutande tallarne, som i
ordets hela bemärkelse stodo med ena foten öfver afgrunden.
Ändtligen hörde hon på afstånd ljudet af en hvissling och
steg opp.
«Nu kommer han, i dag skall jag gräla på honom rätt
dug-tigt», sade hon och småskrattade. «Jo jo, skynda du, det behöfs.
— Vi hinna inte mer än nätt och jemt fram, och om jag inte
hade bedt mor Greta, så hade gunstig patron fått stå i skamvrån
många gånger. Det är ändå synd om honom; inte rår han för
att han bara är en pojke, som ingen nytta kan göra hemma i
huset, fastän mor hans nog behöfde det.»
Den lilla flickans monolog afbröts likväl snart genom bullret
af lätta fotsteg, förorsakade af en barfotad gosse, som kom
springande på den lilla gångstigen.
«Jo du är just en vacker en, Anders!» ropade Anna förebrående
emot honom, pekande fingret åt skolkamraten.
«Ha-har du vän-väntat länge?» frågade gossen andtruten och
nästan ur stånd att säga ett ord.
«Ha-har du, hör på bara! nu har du sprungit dig förderfvad.
Vet du, det var, talar far om, en gosse då han var liten, som
sprang mellan grindarne för att öppna åt en resande, och si han
sprang så att hjertat gick sönder på honom och han dog knall och
fall. Det är grufligt farligt, säger far, att springa så hårdt.»
ffÅh-hå-hå! det går nog öfver», sade gossen; «men känn hur
hjertat dunkar — det går på dugtigt»; och nu tog han Annas
band och lade på bara bröstet — det var ej långt dit, ty han
sprang utan tröja och var «öppen i brickan», så att vinden kunde
svalka en smula.
Gossen var nära tio år gammal, en liten rask karl med
ett par ögon »fulla af allvar och förstånd, parade med ett mildt
smålöje.
«Nåh, nu är jag bra — och så fasligt brådtom är det väl
inte heller; solen synes ännu långt nedom Svarta klint, det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
