Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De unge och de gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man kan knappt föreställa sig huru blygsamma dylika
vinter-åkdon den tiden ännu voro. En gul- eller grönmålad skrinda
med fotsack och en hundsfott bakpå for’drängen var den tiden
en lyxartikel, och ett par tre bjellror på bogträna någonting som
stötte p& öfverflöd. Emedlertid hade begge herrarne dylika
präktiga åkdon, och kapten Ulriksson hade till ooh med en hel hals-
ring af bjellror, så att han hördes på en fjerdingsväg, dä han
kom farande, hvilket skedde som Jehu. «Jag kör som salig kung
Gustaf», sade han alltid skrattande, «eller kanske kapten på Björka
inte får det, kanske ?» Den beskedlige Möllendorff sparade mera
på hästen, klef af i hvarje uppförsbacke och körde gerna sjelf,
långsamt och försigtigt och utan särdeles buller, med blott en
enda liten pingla på selen. De begge hederlige landtjunkrarnes
karakterer uttalade sig i dessa olika utrustningar.
När de nu i tamburen skulle ta på sig pelsarne, stötte
kaptenen Georg i -sidan, för att väcka hatfs uppmärksamhet på
vännen Möllendorff; men der hände ingenting. Inom få ögonblick
var pelsen på ooh det lftnga resskärpet viradft och knutet kring
den långa löjtnanten, så att han i det närmaste liknade en luden
larf. «Hm», mumlade kaptenen, «jag bar sytt i ena kanten bara.»
Mon så var ej förhållandet, ty när han skulle draga på sig sin
egen pels, befanns den tillsluten. Här var ej annat att göra än
att säga; «Hm, jag har min själ narrat mig sjelf.»
«Hä hä hä!» skrattade vännen Möllendorff, <*den som gräfver
en grop för andra, faller sjelf i den. Hä hä bä, bror Ulriksson
är alltid ute på spektakel, det var ämnadt åt mig. Bror skall
veta», yttrade han, vändande sig till baronen, «att bror Ulriksson
aldrig kan låta bli mina saker, utan alltid har något fuffens fbi
sig; hä hä hä . . . häromdagen, när vi voro på auktionen efter
gumman Ternströro, så hade han fästat ihop mina galoscher, hä hä.
Jag undrade jag hvad det kunde vara, att fotterna så preoist
följdes it. Din gamle pojke», tilläde han hotande, «nu fick
synden sin lön — hä hä.»
Med dessa ord aflägsnade sig de begge herrarne, som tillika
med baronen utgjorde ett triumvirat af possessionater på landet
af den gamla goda sorten, ett slag af menniskor, som nn är
nästan utgånget, utom i mera aflägsna provinser, der man i de
undangömda socknarne återfinner en och annan qvarlefva från den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
