Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid brunnen.
Loka var den tiden icke förskönadt af andra anläggningar än
några vackra byggnader och de forbättringar menniskohanden hade
gjort vid natnren. Ängar och skogar och kärr sträckte sig igenom
dalsänkningen, der man gjort promenader så godt sig göra lät;
men likväl rörde sig en brokig massa derute, ty konungaparet var
der och Svenskarne hafva alltid haft tillgifvenhet för sina konungar
och nästan aldrig ansett möjligt, att en konung ville annat än väl.
Desto mera misstänksamt hafva de betraktat omgifningen; emedan
folket ännu som ett dnnkelt minne, mera en känsla än reflexion,
tycker sig utestängdt från en gammal rättighet eller den att
närmast omgifva den, som bär spiran i deras land. Det är denna
känsla, som ännu i dag gör att folket jublar, då konungen
utträder ur kretsen af den eeremoniela ståten; ty så tycker det, att det
får igen sin gamla rätt att tala vid konungen och öppet säga
honom sin mening.
Det var således klart att folket rusade till Loka, då Adolf
Fredrik och Lovisa voro der; mera dock sjelfva dpt egentliga
folket, massan som den na kallas, än de förnämare, som skiljdes
derifrån, dels som medlemmar af ett mot hofvet och det rådande
partiet fiendtligt parti, dels derföre att Lovisa Ulrika, oaktadt den
beroende ställning i hvilken konungen befann sig, dock med sin
herrskareblick, sitt naturliga snille, med ett ord sin drottningnatur,
mera än sin rang, nedtryckte småkonungarne och deras gemåler
mot deras vilja. Det fanns också ingen, som. de hellre ville
förödmjuka än den stolta drottningen; men också ingen, som var
känsligare för förödmjukelser än hon. Deraf följde ett tyst krig
mellan de mäktige och henne, en strid som utkämpades
liksom i en betäckt gång, ända till dess betäckningen bröts och den
bittra leken fortsattes i öppen dag.
Den enda, som ej visste allt detta, som tog vänskap och
kärlek för verklighet, smickret och beundran för drottningen för
sanning, var Catharina von Liitzow, som nu var dubbelt lycklig sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
