Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Loka har en ypperlig gyttja, ett ypperligt vatten, och egde
redan d& en respektabel samling af kryckor p& alla väggar, dessa
ex-voto, som de tacksamme brunnsgästerna helga åt ställets
genius. Loka gyttja således, det herrliga vattnet, den friska luften,
och kanske n&gon magnetisk inflytelse från Katarinas ögon, gjorde
underverk, och inom sex veckor gick löjtnant Wernerhjelm så bra
som någon annan, och inom sju kunde han dansa.
När de kunglige skulle resa, tillställde de en fest, landtlig
som den der kunde tillvägabringas, men det oaktadt långt gladare
än någon på hofvet. Lovisa Ulrika fann nöje i sådana, just
sådana fester, och Adolf Fredriks milda, husliga sinne fann sig väl
endast då han kunde bortglömma att han var konung och som
en mumie inklämd i den stela etikettens band.
Alla brunnsherrskaperna voro de kungliges gäster, och nu var
baron Wernerhjelm någonting helt annat än den bleka
brunnsgasten, som slog ned ögonen. Hela hans gestalt hade förändrat
sig, ett gladt ungdomsmod glänste i de lifliga, ärliga ögonen och
helsans rosor brunno åter på hans kinder. Med en verldsvana,
en ledighet, men tillika något rättframt ooh bottenärligt, som sjelfva
fröken Dernath måste erkänua, samtalade han med de begge
flic-korna, och som en artig kavaljer anstår, bjöd han opp dem i
hvar sin ordning. Fröken Dernath var förtjust, ty han till och
med dansade två menuetter med henne, men blott en polska på
den gröna gräsvallen med Katarina. Penna åtet tycktes icke
riktigt glad; der var något som den unga flickan, hon som gick på
sitt femtonde år, icke tyckte om, något som liksom bringade henne
ur koncepterna.
Nu var hon på det sextonde, den vackra Junimorgonen, och
besynnerligt, när hon satt der drömmande om sin segling på de
lätta skyarne, var det omöjligt annat än att komma ihåg den der
unge löjtnanten, som förkylt sig för ett barns skull och som trott
så fast på Gud. Han följde med hennes tankar oskiljaktigt. Det
förtretade henne; men omöjligt) — beständigt var han med.
De ljufva drömmarn* afbrötos likväl af kammarjungfrun, som
kom in för att hjelpa till vid den vidlyftiga hårklädseln; ty att
den tiden ensam kläda sig i hufvudet var lika omöjligt, som att
ensam resa opp en majstång.
«Kore!» yttrade kammarpigan, vfröken är redan oppe.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
