Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. Nyare tiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det egentliga målet för kronprinsens resa var Frankrike, dit
han, åtföljd af sin yngste bror, afreste i slutet af året 1770. Han
hade ej länge vistats i Frankrikes hufvudstad, då han
öfverraska-gyi des af underrättelsen om sin faders död. I febr. 1771 träffades
Adolf Fredrik af ett slaganfall, som inom kort gjorde slut på hans
lif. Han efterlemnade fyra barn: sönerne Gustaf, Karl och Fredrik
Adolf samt dottern Sofia Albertina.
Återblick på den s. k. Frihetstiden.
Det statsskick, som under den s. k. Frihetstiden var rådande i
Sverige, var i sjelfva verket ej monarkiskt, utan republikanskt.
Statsmakten tillhörde odelad rikets ständer, medan rådet och konungen
blott voro verkställare af ständernas beslut. Härmed följde först alla
de olägenheter, som pläga vidlåda det republikanska styrelsesättet,
nämligen regeringsmaktens svaghet, ständiga partistrider och det för
tillfallet rådande partiets tyranni mot olika tänkande. Dessa olägenheter
förvärrades i Sverige genom särskilda omständigheter, nämligen
konun-garnes oduglighet, ståndssplittringen-, sekreta utskottets
maktfullkomlighet samt hemlighetsmakeriet med de offentliga ärendena. Följderna
af allt detta trädde ej tydligt i dagen förr än vid partihvälfningen
1738, men de utvecklade sig sedan så mycket hastigare; de voro:
förföljelser och skräckvälde å ena sidan, mannamon och partibelöningar å
den andra, krig lättsinnigt och af hemliga partiskäl påbörjade, lamt
och olyckligt förda, en vacklande utrikes politik och ett nesligt beroende
af främmande makter.
I början af Frihetstiden utgjorde ännu konungamakten och
rådet en motvigt mot ständernas envälde, men redan 1723 var det
slut med den förras inflytande, och efter 1738 gick det snart på samma
sätt med rådet. Konungamaktens försök att återtaga, hvad som gått
förloradt, ledde endast till nya inskränkningar, och de bemödanden,
som vid Frihetstidens slut gjordes att återställa rådets myndighet, hade
ingen framgång. Slutligen blef det svårt att finna lämpliga personer,
som ville mottaga det maktlösa och dock farliga rådsembetet. Det var
ej nog med, att ständerna genom sina fullmäktige förde
underhandlingar och slöto fördrag med främmande makter, förfogade öfver
krigsmakten samt gåfvo ordres åt statens tjenstemän — de upptogo äfven
till granskning alla enskildheter i statsförvaltningen, mottogo klagomål
öfver tjenstetillsättningar o. s. v. Ännu värre var det missbruket, att
ständerna, under påstående, att lagstiftaren stode öfver och ej under
lagen, godtyckligt ingrepo i rättskipningen och satte sina kommissioner
i stället för landets lagliga domstolar; deraf följde spionerier, pinliga
förhör, orättvisa domar, politiska mord, och aktningen för lag och rätt
försvagades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
