Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
Fjortonde kapitlet. I Spinifexöknen. — Ankomst till sjön. — Kvarlevorna av en negerstam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Säkerligen icke, befarar jag. Det klokaste vi
kunna göra är att uppsöka en lägerplats så långt i
lovart som möjligt om dessa stackars varelser.»
I detsamma lät Billy höra en vissling, och då
hans herre vände sig åt honom, antydde han med en
rörelse av huvudet den riktning, i vilken kullen med
granitblocken låg. Från dess baksida syntes en fin
rökpelare höja sig.
Morton gav med viskande stämma Charlie
tillsägelse att taga Billy med sig och rida runt kullen
till dess baksida, medan handhästarna släpptes att beta
i gräset vid sjöstranden. Själv red han tillsammans
med Brown raka vägen över kullens krön och fick
därvid se något, som skulle föreställa ett mänskligt
samhälle. En ömklig kvarleva, som undgått
massakern, hade krupit ihop bakom några klippor. Den
utgjordes av två gamla män, ett halvt dussin kvinnor
och barn samt en svårt sårad yngling. Fullständigt
överraskade och alltför uppskrämda för att göra något
försök till flykt, stodo de där i en klunga, darrande
av fruktan. Charlies och den svarte tjänarens
ankomst tycktes endast stegra deras oro.
Brown satt av och gick fram till dem. I
detsamma hördes från de äldre männen ett utrop av
överraskning och belåtenhet, och båda två började
hoppa omkring under skratt och livliga åtbörder.
Som en blixt slog det de vita, att infödingarna
sannolikt togo dem för reinkarnationer av deras
landsmän, som vistats på platsen och som nu togo nya
gestalter i de tre främlingarna. Morton och Charlie
hade just suttit av för att sluta sig till Brown, då
plötsligt en häst utan ryttare visade sig. Saken var
den, att när Columbus lämnats ensam, hade mellan
honom och hans springare uppstått en
meningsskiljaktighet, som slutade med fullständig förödmjukelse
för ryttaren, vilken nu följde linkande efter hästen.
De äldre infödingarna, som strax igenkänt sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
