Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Väntanstider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
sund, manlig och stadgad. Och vikingalynnet
lockade honom ej längre bort från hans fäders
land. Efter en kort vistelse i hemmet kom han
så till Bojes på Rolandsberg för att öva sig med
svenskt lantbruk. Och han sparade sig inte utan
arbetade oförtrutet för att bli till hjälp åt
Ragnar, som i hans ögon ej hade sin like i trofasthet
och andra svenskmannadygder.
När Ragnar Kasparson påföljande vår tagit sin
gård i besittning, hade han mycket att skriva till
Karin om. Han gick där så ensam i det stora
huset och längtade efter sin vän; men det var
mycket att ordna med — en del rum behövde
repareras, vilket måste ske med en viss pietet, så att
inte deras ålderdomliga prägel skulle försvinna.
Och han ville ha allt fulkomligt färdigt, innan
han förde dit sin brud.
»Här är mycket vacker natur», skrev han en
gång. »Jag stod i går afton på balkongen åt
sjösidan och bara såg. Vattnet var speglande
stilla, och strandskogens mörka skugga låg över
tysta, hemlighetsfulla djup. Så kom en liten båt
från motsatta stranden, där ännu solen lyste, och
vid varje årtag blev det som droppande silver.
Det var två i båten — ett par unga människor.
Och jag tänkte på dig, Karin, och på mig — hur
vår levnads farkost skall gå fram på okänd stråt.
Men vi ha varandra — och Honom, som vet vägen
och aldrig för oss vilse. Stora trygghet att vara
Hans — utan möjlighet att förlora Honom — att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
