- Project Runeberg -  Recensioner /
Gralstänk

(1920) Author: Oscar Levertin - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Gralstänk

Det var i visskrifvarnas sagorike, där diktmakarna bo i hvita marmortempel, i murgrönsslott med tinnar och torn, i tysta celler med böcker och bilder, i idylliska hus med björkar kring knutarna och geranier i fönsterna - allt efter eget val, där bodde i den vackraste röda stugan en sångare och spelman af de allra bästa. En vårdag hade han kommit dit och begynt musicera - ibland på guitarr och ibland på dragharmonika - påstod han själf, när folk undrade öfver hvad det kunde vara för ett instrument, som hade så växlande toner och så olikartad klang, än skygg och fin, trånadsfull visa, än yr och klumpig polska. Men han gäckades med den goda menigheten, som skockade sig kring gården för att höra honom spela. Hans instrument var hvarken så sprödt och tunt som en guitarr eller så vulgärt som ett piglock. Det var helt enkelt en mycket märkvärdig fiol, som han spelade på, och på den spelade han allt vad de susande skogarna och de kvittrande fåglarna lärt honom, ty han hade vandrat länge och ensam i skog och hage, och markens sol och skugga hade fallit djupt in i hans själ, och han spelade på en gång så konstfullt och så enkelt, att allas öron tjusades. »Han har hittat en gammal bondfiol, det är bara på en äkta gammal svensk fejla, som man kan spela så,» ropade de flesta bland åhörarna, och det var blott en och annan misstrogen, som sade till sig själf: »nej, det är ingen bondfiol, det är en äkta cremonesare, som fernissats af en underbart skicklig lutmakare». Hur som helst fortsatte spelmannen, och hans stråkdrag blefvo allt starkare, hans stycken allt flera, skorrande vilda och smältande innerliga. Men så hände det en dag, att han kom till en aflägsen trakt af visskrifvarnas rike; där såg han några enslingar sitta och blicka ner i en oändligt djup källa. De sågo, hur de vajande träden och de flyende molnen aftecknades i vattenspegeln, de sågo timmar och dygn flyga hän öfver ytan, snabba som fjärilar, svarta och hvita som de, och deras blickar voro fångna djupt där nere. De letade efter det, som var beständigare än speglade syner, varaktigare än leenden och tårar. De ville mot bottnen. De ville finna trådarna till det fördolda. Lutor och lyror hade de hängt upp på krokarna. De voro trötta att leka med bilder, som byggmästare, hvilka blott på papper få timra sin arkitektur. De ville dikta en tankens och sanningens verklighet, de ville spela det evigt varandes tondikter. De kallade det för korthetens skull »den sfäriska musiken». Den vandrande spelmannen stannade och såg på dem och sade till sig själf: »Jag har kunnat spela allt jag velat, landsbons och stadsbons visor, natursångarens joddel och konsertmästarens drillar och koloratur, hvarför skulle jag ej kunna den sfäriska musiken?» Och han gick hem, satte sig en stund i samma begrundan som de dystra enslingarna - han kallade det en tankeställare - och började sedan, rätt som det var. spela. Klang och sång blef det väl mindre af än förr, men besynnerliga tongångar och ackord, som läto pinande och skrofligt. Det är den »sfäriska musiken», tänkte han belåtet och varierade melodierna allt mer inkrångladt. Men på lyssnarna var intrycket blandadt. Somliga, som endast ville höra den sortens musik från orgeln om söndagarna, skakade på hufvudena; andra beundrade detta, liksom allt han gjorde, och klappade i händerna. Somliga blefvo alldeles tysta, men ville ingenting säga, ty de tyckte om att fara mildt fram med andras illusioner, och de kände dessutom en så stor tacksamhet mot spelmannen för all hans jordiska musik, att de gärna ville låta honom tro sig hafva funnit också den sfäriska.

Så föll mig sagan in, medan jag satt och läste Gustaf Frödings »Gralstänk» och satte dem i sammanhang med hans äldre dikter. Redan den lilla skriften »om lifsmonaderna» hade visat hans begär att gifva sig ut på metafysikens farliga vattendrag, och i dessa sista dikter af hans hand är det åter det spekulativa begäret som talar. I jämförelse med det lilla häftet om monaderna är dock diktsamlingen med alla sina svagheter rätt läsvärd. Ty uppriktigt taladt - den Frödingska monadläran, den låter icke diskutera sig. Det finns ingenting som hindrar, att grundriktningen till en världsåskådning skulle kunna gifvas i nitton aforismer och säljas för tjugufem öre, men under den terminologiska lyxen synes mig den andliga innebörden i denna broschyr vara den billigast möjliga. De små tankarna förflyktiga under poetens definitioner, som vattnet under tvättbjörnens tassar. När jag läser dessa aforismer med sina konstlade försök till filosofisk stringens och sin rikedom på filosofisk slang, måste jag erinra mig en vändning, som jag fann här om dagen hos J. A. Balfour i hans bok om »Trons grunder»; han talade om tänkare, som inbilla sig filosofera, liksom barn tro sig föra korrespondens därför att de få sätta frimärken på andras bref.

På vers gör sig Gustaf Frödings spekulation, trots allt, bättre. Vers är hans modersmål, hans själs och hjärtas rätta uttryck, och hans formella mästerskap är så obegränsadt, att han skulle kunna sätta adresskalendern eller multiplikationstabellen i verser, som klingade briljant och kanske också - jag tror det nästan - kunde verka lustigt och poetiskt. Den, som förnekat den formella utgångspunkten för den Frödingska diktningen, den rent språkliga inspiration, ur hvilken ett flertal af hans mest utomordentliga sånger spirat, den måste studera dessa »Gralstänk» och se, hur det är med gyllene rims och sinnrika ordlekars bete, han fiskar efter idéer och tankar - för att stundom få napp och stundom icke, men den rytmiska glansen, ordfogningarnas fiffighet och fyndighet, de brista sällan, äfven när tanken är frånvarande. Läs följande strof i hvilken Fröding definierar den för skolmästarnas hjärtan kära termen »lagbunden frihet»:

Ej blir viljan frigjord af att färdas
mjukt på dynor, ej att fritt i lastens
famntag lata sig en lefnad lång,
fri blir viljan först, när den fått härdas
från en veklings ragling till gymnastens
genom själftvång fria hjältesprång.

Hur föryngrar icke en strof som denna genom sin språkkonsts adel den banalaste af tankar, och detta är ofta fallet med orakelspråken från Frödings Gral, hvilkens hemlighetsfulla djup och mystik äro disputabla nog, men där de filosofiska vigvattenstänken kastas ut med en skicklighet, som låter en glömma saken för åtbördens djärfva färdighet.

Den spekulativa utgångspunkten i detta dikthäfte torde vara författarens behof att få en försoning på den dualism, hvilken han, som alla andra reflekterande människor och mer än många andra, passionerad och driftstark lyriker som han är, känt mellan det höga och det låga i sin natur, mellan »guitarr och dragharmonika». Det har låtit honom länge grubbla öfver det onda och det goda, öfver etikens grundparadox, och han vill här sätta andra värden än de vanliga, ty - heter det:

Det som kallas godt
är ej alltid godt,
det som kallas ondt
är ej alltid ondt.

Gode äro icke alltid
enbart gode,
onde äro icke alltid
enbart onde.

Månne icke gode göra
utan vilja stundom ondt?
Månne icke onde göra
utan vilja stundom godt?

Hvad skall man kunna svara på dessa spörsmål annat än: Jo, ungefär så förhåller det sig verkligen, herr Fröding. Men man blir icke glad, när man ser en af landets stora skalder sätta på rim och meter idéer af dem, som den gode Jeronymus par préférence brukar kalla för »sin filosofi». Ty hvem har ej någon söndagseftermiddag hört en afhållen onkel föra samma resonemang: »ingen brottslings hjärta är så förhärdadt» etc. eller »ingen rättfärdigs hjärta är så rent mot frestelsen, att icke» etc.

Det som Fröding kallar Gral, i hvilkets universella helgelse han vill finna enheten mellan de böjelser, som evigt sönderslita hans natur, och som sålunda båda måste stamma från allupphofvet, är lifskraftens quinta essentia, och spår af dess elixir finner han i allt, som växer upp och blommar starkt och stolt, det må nu kallas ondt eller godt, ax eller ogräs, blott det är lefvande insatser i tillvarons stora kraftspel. Denna »moralfilosofiska tankegång», som Fröding uttrycker sig i sitt företal med dess för honom så egendomliga blandning af opåkallad blygsamhet och förhäfvelse, är, som man ser, knappast ny. Långt konsekventare har Nietzsche genomtänkt den, långt mer flammande Zarathustra predikat den, och i sitt försök att kompromissa mellan dess kraftdyrkan och en obestämd kärlekens moralteori blir hela den Frödingska läran om Gral intresse- och innehållstom.

Gral är i godt,
är det ock matt,
guld är i smått
mynt dock en del af en skatt.

Sant är dock sant,
är det ock tunt
gjutet i grant
rimmad poetisk strunt.

Det är skaldens eget omdöme, som kritiken knappast har lust att jäfva.

Dock, det är alltför lätt att skämta med denna barnsliga spekulation, för att det skulle vara frestande, och saken har dessutom andra sidor, som det vore orätt att förbigå. Moraliskt taget måste man värdera den goda och sträfvande vilja, som här kommer fram liksom öfverallt hos Fröding, liksom de ansträngningar författaren gör att kämpa sig fram till klarhet och utvidga sitt väsens gränser. En betydande skald kan näppeligen röra vid något ämne, äfven det som spjärnar mest emot hans lynne, utan att dock hafva något att säga. Också när själfva det mål han eftersträfvar förfelas, kan han gifva saker »på köpet», som hafva värde. Äfven anspråkslösa begåfningar bland de »arma svettande hufvud», som grubblat öfver tingens väsen, kunna genom logik och reda fängsla långt mer än han, men det, som en poetisk instinktmänniska af Guds nåde som Fröding, i all sin oförmåga att resonera, har framför dem, lär en oändligt mycket djupare och mer lidelsefull känsla af själfva problemen, af disharmonien, som låter oss spörja, af de tillstånd af undran, hemsjuk längtan och tärande förtviflan, ur hvilka pressas fram det brännande behofvet efter förklaring. Och i skildringen af dessa inre strider är det, han har sin domän, där han utan ansträngning, ja, kanske utan egen vetskap blir filosof och djuptänkt.

Jag vill ej säga, att den Frödingska fabeln »Maskinen i olag», som skildrar tvekampen mellan vilja och lust, synnerligen tilltalar mig personligen - det finns i världspoesien så många variationer öfver ämnet, som äro högre i klangen och mäktigare i tankefördjupningen - men hvem vill förneka, att den burschikosa energi, med hvilken den framställer det gamla ämnet, har en cynismens uttrycksfullhet, som ej är vanlig, och i mer än en af dikterna hittas rader, som ståtligt uttrycka den sinnets jäsning, ur hvilken driften att filosofera födes. Fick man gifva skalden ett råd, skulle han åtminstone för offentligheten aldrig gå längre, och den, som vill se, hur själfull och hur verkligt djupsinnig hans diktning i tolkandet af dylika stämningar kan vara, tage fram hans förra diktsamling, »Nytt och Gammalt», och läse den underbart vackra lilla cykeln »Min stjärnas sånger».

Med en undran, som växt till ångest och växt till förtviflan, har skalden under åren sett sin stjärna slockna och försvagas, medan han gick öfver de krokiga vägarna, genom de vilda och de ångestslagna nätterna; och, som för att försöka spinna mellan fästet och sig den osynliga silfvertråd, som en gång förenat hans stjärna och hans hjärta, diktar han:

Med vrede du ser från din gyllne stol,
hur min stjärna slocknar och fläckas,
hvi gaf du min stjärna så svagt, min sol,
af ditt ljus att det så skall släckas?

Jag är dock din son, och allt frö jag fatt
till mitt ljus är väl födt af din låga,
så lider du själf af det ondt mot godt,
som för mig varit sjukdom och plåga.

Och är ej min fläck af din egen art,
men af ondt ifrån rymdernas öken,
hvi stötte du mig med så våldsam fart
lång ut, djupt i mörker och töcken?

Strofer som dessa nå till rymder, dit den Frödingska spekulationen aldrig kommer att hinna - och höja sig öfver hans abstraktioner som ett skimrande springvatten öfver mullen.

14 juni 1898.


Project Runeberg, Sat Dec 15 21:16:04 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/olrecens/gralstan.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free