Genom flera föregående arbeten har fru Angered Strandberg visat sig vara en af våra betydande författarinnor. Äfven hennes nya roman, »Lydia Vik», meddelar detta intryck. Åter möter man i denna sista bok det hårda allvar och den lidelsefulla vilja, som är hennes egendomlighet och som skiljer henne från så godt som alla hennes litterära medsystrar i vårt land. Odeladt intagande eller vinnande är visst icke detta författarlynne med dess ständigt harmsna patos, dess brist på öfverlägsenhet, sol och ironi. I motsats till hvad man kunnat vänta af barnet af en gammal estetisk kultursläkt, i hvilken det vimlat af skönandar och dilettanter, och i hvilken det funnits en stor och många små poeter - i »Lydia Vik» gifver fru Strandberg själf ett stycke af denna stockholmska sångarfamiljs krönika - besitter hon själf föga förfining eller omedelbart behag. Dikt är för henne minst af allt en »glad vetenskap», och hon har icke af naturen fått det lätta handlaget och den säkra takten. Den vacklande stilen, som alltför gärna och ofta griper de största och högtidligaste orden - hur litet smak röjer ej redan titeln »en själs historia» - men som ej sällan når en stark, förtätad kraft, vittnar liksom allt annat i hennes böcker om strängt arbete och bitter möda. Men fastän hon tar så tungt på tingen, griper och fängslar hon. Hon är nämligen öfvertygad själf och kan därför öfvertyga andra. I allt hon skrifver är hon själf part, det märks af framställningens passionerade klang och fantastik. Hennes egen illusion rycker läsaren med. Trots konstnärliga skavanker och den stundom plågsamma kvinnliga själfrättfärdighet, som genomgår »Lydia Vik», intresserar hennes bok. Det är en lefvande och talangfull berättelse.
Första delen af »Lydia Vik» förtäljer hjältinnans barndomslif. Skildringen är här bättre tänkt än utförd. Vi äga redan i vår moderna skönlitteratur så många dylika på barndomsminnen byggda framställningar, och många, i hvilka erinringstonen klingar fullare och renare. Fru Strandberg har knappast stillhet och resignation nog för att låta hågkomstens dämpade poesi ljuda inom sig. Hon försöker locka fram de blekta bilderna från flydda år: barndomshemmet midt emot Tyska kyrkan, fadern, den estetiske ämbetsmannen från Karl XV:s dagar, flickskolan, men mot detta vemodiga, halftydliga skuggspel ur det förgångna strider den handfasta och bullersamma psykologi, med hvilken Lydia Vik själf framställes såsom barn. Det är, som hörde man en hetsig, vuxen stämma tala på en barnteater. Det finns icke tillräcklig konstnärlig balans i skildringen. Författarinnan skänker sin hjältinna en sådan brorslott af sin kärlek, att det blir nästan intet kvar för hennes omgifning. Det är skada, ty särskildt fadern, poeten-presidenten med sin estetiska lifsåskådning, sin fina, förbindliga spefullhet, sitt förstuckna tvifvel, är en älskvärd och intressant gestalt. Jag bekänner, att han intresserar mig nästan mer än hans dotter, och jag hade gärna sett, att hans för öfrigt väl tänkta figur rönt en mer kärleksfull behandling.
Helgjutnare blir berättelsen, när Lydia vuxit upp till en människa för sig, och allt kan betraktas med hennes unga, lidelsefulla och fordrande ögon. Som en ung flickas eget lif i verkligheten inledes med konfirmationen, skildras det också här med en af ungdomlig extas vackert omstrålad pingstbild. Lydia Vik förlorar mor och far. Det gamla hemmet midt emot Tyska kyrkan splittras. Hon själf kommer ensam ut i lifvet
Berättelsens nästa del för läsaren till en helt annan omgifning: det högadliga slottet Unnerup, där Lydia Vik blifvit sällskapsdam hos en gammal änkegrefvinna. Lefvande åskådlighet, fin iakttagelse och godt humör göra skildringen af detta i förfinad långtrådighet och förnäm slummer stagnerande adelsslott till ett af bokens yppersta partier. Med kraftfull hand tecknas här motsatsen mellan hjältinnans starka, revolutionära blod och de »lifvets fördettingar», som bebo det urgamla Unnerup, människor, hvilkas existensenergi redan döda generationer förbrukat och hvilka blott äga kvar »en blek, vemodsmättad grandezza». Den efter äfventyr och upplefvanden, starka intryck och tillvarons fullhet törstande flickan kan ej stanna i denna fina återvändsgränd. Förgäfves söker hon leka bort sin längtan med drömmar eller böcker. Det vill icke gå. »Det var underligt med böcker» - heter det här - »de voro större än människorna, och så blef man orolig, ville tillbaka till de senare, ville se världen förändrad, ville själf blifva en annan. Men rundt omkring förblef allt sig likt. Det lilla var den ofantliga älfven, som rann midt igenom lifvet och i hvars brus det stora drunknade som en drömton; man visste knappt, om man verkligen hört den Människorna, som läste böckerna, fortforo ju att tänka, påstå och vara alldeles detsamma som förut. De togo böckerna som något vid sidan af, något som alls icke hörde till lifvet.»
Lydia Vik måste bryta sig lös. Slumpen förde i hennes väg en af 1880-talets unga romanförfattare, en bildstormare och sanningsapostel, och med honom lämnar hon Unnerup och begifver sig midt in i en artistkoloni vid ett fiskläge. Hennes följeslagare, räddare, hvad man vill, Måns Löfvén, är framställd utan all skönmålning med stark naturtrohet, och det kan vara fråga, om icke denne realist med sin breda godmodighet i framgången och sin karaktärslösa bitterhet vid nederlagen är den bäst genomförda figuren i hela romanen. Hur utomordentligt lefvande införes han icke strax i begynnelsen af hans och Lydias vandring från Unnerup, den glada början af deras törnströdda vandring genom tillvaron.
Måns Löfvéns gång ägde en viss muntrande svikt, frodig och satt som han var. och när han emellanåt stod stilla och spände ut sitt breda bröst, pustande af ungdomligt välbefinnande, blef hans fullsöfda belåtenhet oemotståndlig.»Det här var det klokaste jag någonsin hittat på, har ni sett en stiligare morgon? Man skulle bara ha sig en Münchener och en af Thomsens rejäla biffar, Thomsen på Östergade, känner ni inte den? Ni kanske inte tycker om god mat? Det borde ni, det ökar stämningen förbaskadt. - Nej, kära barn, se på hur solen kastar af diset och står och myser splitt naken, luften har ju blifvit sommarblå, gud fader, hvad det är fint.»
Under vistelsen i den ganska lustigt skildrade artistkolonien blifva Måns och Lydia allt närmare fästa vid hvarandra. De besluta, att ingå hvad man med ett ord för dagen kallar »samvetsäktenskap». - Såtillvida är boken, som man ser, ytterst tidsenlig. Om den stränge moralisten känner sig sårad af detta tillvägagående, får han emellertid strax all önsklig revanche. Måns, som under alla utmanande åthäfvor i botten är en svag, vidskeplig natur, förmår icke bära det dubbla anloppet af socialt motstånd och inre isolering. Hans litterära stjärna är i dalande. Han tillskrifver detta sin ställning utanför det officiella samhället och förmår Lydia att låta prästen bekräfta deras förbindelse. För hennes öfverspända natur står detta såsom det stora syndafallet från den ideella kärleken,- och han blir från denna stund i hennes ögon en annan och sjunken man. Om han är en synnerligen klent rustad kämpe, äger hon tydligen mera uppskrufvadt patos än godt hufvud, i stånd att skilja form och sak, skal och kärna. Denna episod försiggår i en liten svensk småstad, med onödigt bredt utfördt provinsiellt stillebensmåleri. Särskildt borde läsaren hafva förskonats från ett långt, ledsamt kafferep, verkande som ur en novell från förra århundradets midt. Hvad fru Strandberg än är, uddigt satirisk är hon icke.
Efter detta följer bokens sista afdelning, dess krön, en lidelsefull, våldsam epilog, för hvilken allt det föregående egentligen blott är en förberedelse, ty först här dragas karaktärernas konsekvenser, berättelsen växer till drama, och författarinnan söker lyfta det hela upp till ett högre och mäktigare plan. Men det motiv, fru Strandberg härför använder, är svårbehandladt. Det, som nu skall fängsla läsaren, faller nämligen i viss mån utanför boken och gifver därför - liksom hvad i ett skådespel blott berättas- såsom händt bakom kulisserna - endast half illusion.
Lydia blir nämligen nu också författarinna. Ju mer Måns förödes af vanmakt och total andlig själfuppgifvelse, dess otvetydigare erfar hans hustru kallets maning. På den skärande kontrasten mellan konstnärslifvets motpoler: skapandets hänsynslösa segerfröjd och sterilitetens förintande pina, hvilar hela denna epilog. Men om fru Strandberg någorlunda förmått motivera, hvarför Måns icke längre förmår åstadkomma något dugligt, genom att skildra honom som en typisk företrädare af en viss, hastigt förlupen andlig rörelse - den litterära naturalismen - har hon ej förmått gifva oss någon riktig tro på Lydias hastiga upphöjelse till diktarinna af Guds nåde. Den Lidnerska knäppen duger knappast längre till förklaring. Det finns ingenting hos Lydia Vik, som speciellt pekar på diktarbegåfning. Hon är begåfvad i största allmänhet, hvilket är något helt annat.
Men frånsedt detta och en del onödigt uppstyltade ställen, i hvilka fru Strandberg rör sig med en viss oklar fantastik, sjuder dock här en icke vanligt djup och lössläppt kraft. Författarinnan har känt allt detta själf, känt starkt både den konstnärliga skaparlyckans triumf och vanmaktens marter och förnedring - hvilken verklig konstnär är icke välbekant med bådadera? I norrmannen John Poulsens sista samling »Erindringer» berättas en lustig anekdot från en middagsbjudning hos Björnson. Dennes »Fiskerjenten» har kommit på tal, och en gäst säger, att det antages, att fru Gundersen och fru Wulff stått modell för henne. »Man tager fel,» svarar Björnson lugn, »fiskerjenten, det är jag själf.» När Björnson har kunnat vara den unga fiskarflickan, är det icke någon omöjlighet, att fru Strandberg själf erfarit mer än en af de mörka, förtviflade stämningar, som hon skildrar hos Måns, liksom hon också säkert känt det sus af lycka, som Lydia erfar, då hon. känner sig vara korad till skaldinna. Så kan man förklara den osedvanliga, mäktiga energi, som präglar dessa sidor.
Sådant är fru Angered Strandbergs sista verk. Äfven denna hastiga kritiska skärskådning torde kunna gifva en föreställning om både verkets ojämnheter och dess stora förtjänster. »Lydia Vik» är en berättelse af en stark och allvarlig vilja, af en betydande förmåga, utan fråga en i hög grad läsvärd och talangfull bok.
26 mars 1904
