Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pigmenten - Gula pigment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på optiskt kallare rivplatta eller underlag tenderar
åt sin komplementfärg (grönblått). Vi ha här att
göra med ett optiskt fenomen som för övrigt
mästerligt utnyttjats av otaliga konstnärer, främst
måhända av Rubens och hans efterföljare.
Åldern hos denna färg har varit och är fortfarande
högeligen omstridd. Neapelgult återfinnes i många
av de gamla recepten från äldre tider. Lomazzo
omnämner 1585 en giallolino di fornace, möjligen
identisk eller besläktad med den nuvarande neapelgult.
Den som länge gällt som färgens uppfinnare i dess
moderna version var jesuitpatern och målaren Andrea
Pozzo, som år 1702 skulle ha framställt stoffet.
Enligt Gettens och Stout skulle de första exakta
recepten ha offentliggjorts av Passeri 1758. Enligt mångas
mening skulle den äldre neapelgula färgen icke vara
annat än massicot, blyoxid, som i så fall måste ha
varit vida hållbarare än den nutida, som är föga
beständig.
Enligt Doerner erhåller neapelgult en vackrare
klang och lämpligare konsistens, ifall stoffet endast
ett kort ögonblick rives med oljan. Den
fabrikations-framställda färgen är enligt hans mening för länge
riven, så att färgkornen blivit för kraftigt
sönderdelade. Genom modern mikroskopisk undersökning
har fastställts, att man i äldre tider rev samtliga
färger betydligt mindre, så att färgkornens storlek
då var vida större. Somliga färger, exempelvis smalt,
bli på detta sätt även hållbarare.
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
