Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Lappen i det fria: gång, båtfärder, åkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 skidor och skr1nnandë
eller något träd, om vintern krafsar han sig en grop i snön; i dessa hus
rullar lian hop sig i sin "kapte" och sofver godt, vaknar väl i senare
fallet någon gång öfversnöad. År det myckct kallt gör lian upp en
stock-eld åt sig. Ett sätt att hålla eld hela natten
omtalar Högström (sid. 109) sålunda: "Man fäster två
furustockar ofvan på hvar andra, samt tänder eld
emellan, hvaraf sker att de gifva en mycket stark hetta ifrån
sig, utan att brinna ned i snön eller slockna, emedan de
hålla sig sjelfva till hopa så länge de räcka, hvilket kan
ske hela dygnet. Sådana eldar kalla de nuorso". De
brukas ock annor städes i landet, och ofta af vilda folkslag.
Om vintern, då snö ligger öfver allt, går Lappen
ständigt på skidor: sabbik. Skidorna äro 6 fot eller
mera långa, stundom den ena något kortare än den
andra, i Jämtland den ena 4 den andra 8 alnar lång; dc
äro vanligen af 4—5 tums bredd och 5—6 liniers
tjocklek. Lapparne göra dem oftast af björk, någon gång
af "töre" (= tjärhaltig fur); men nybyggarne i Pite
Lappmark göra dem för det mesta af fur, den ena af
hårdare, den andra af lösare träslag. På midten af
skidans öfre flata yta fästes ett stycke näfver eller
renhud att stå på, och tvärgående remmar (jukseh) att
sticka fötterna uti, på det man skall stå stadigt och
skidorna kunna af fötterna lyftas. Då till skidplatta
begagnas jernblock, mcssings- eller kopparplåt, på det icke
snö skall klibba under foten, måste skidan fastbindas
yid foten, ty eljest halkar hon af. Undre ytan är något
konvex, med cn långs midten gående fåra, för mera
stadga i skidans gång på snön. Fram och bak äro
skidans spetsar något uppåt böjda; kanterna äro icke skarpa,
utan afrundade. Flerstädes berättas, att man under skidan fäster
hår-beklädd renhud, så att håren vetta bakåt, på det man må kunna stiga
upp för sluttningar, utan att glida ned till baka; vi hafva aldrig sett
något sådant. Härtill tagas bellingar, men saken brukas sällan af
Lapparne (Fjcllncr). Bruket är alldeles bortlagdt i Arvidsjaur (Mörtzell)
och Jokkmokk, men följes ännu i Arjepluog, dock mest af nybyggare
(Winnberg). Alldeles egendomlig är i vissa hänseenden Ahlqvists upp-
Fig. 12.
Skidor och staf. 3>T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
