Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Venedig. Några intryck från lagunernas stad af Tor Hedberg. Med 5 illustrationer efter teckningar af E. Kirschner och G. Schönleber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 62 —
ner till den grad, de gamla venetianarne,
att de till och med höggo ut dem ur
marmor och fästade dem rundt sina palats.
Nu uppger gondolieren ett gällt rop,
något påminnande om en åsnas skriande,
och med en snabb vändning glider
gondolen in i en af småkanalerna. — Mörkret
blir ännu tätare, de båda husraderna stå
så nära hvarandra, att man tycker
de äro pä väg att falla samman öfver
■ens hufvud, — man ser endast några fot
framför sig af det mörka vattnet, — så
skymtar man något ännu mörkare öfver
sitt hufvud, hör ljudet af snabba ord med
klingande vokaler — en strof ur någon
välkänd italiensk opera — och ser några
■otydliga gestalter glida förbi där uppe
som i ett skuggspel. Det är en bro
som man passerar under. Gondolen
svänger om hörn efter hörn, passerar den
ena kanalen efter den andra, alla lika
tränga, lika mörka, och rundt omkring
sig förnimmer man sorlet från denna
stad, som ligger där midt i vattnet. —
Det förefaller nu, som man långsamt gled
in i en främmande värld, ett annat
århundrade, som om man gjorde en resa
tillbaka till tiydda sekler, — och som
om allt detta, som man dunkelt skönjer
omkring sig, endast vore vålnaden af
något, som för längesedan försvunnit
från jorden. Man väntar sig något
underbart slut på denna sällsamma färd, men
slutet blir dock, att man stannar vid en
trappa, som leder in i ett modernt
hotell, äter en modern kvällsvard och
går och lägger sig i en modern säng.
— Och då vore man frestad att anse allt
det andra för en dröm; men hela natten
sjunga venetianarne serenader nedanför
ens fönster — för sitt eget nöje
visserligen —, och genom den störda oroliga
slummern följer en ett dunkelt
medvetande om att man dock verkligen
be-finner sig i Venezia, lagunernas, hafvets
stad.
Då jag reste, var det midt på
middagen. Det hade regnat flera dagar,
regnat och regnat från en låg, tung
himmel, som hängde likt ett sorgedok
öfver staden; Piazza S. Marcos
stamkunder sutto med bedröfliga miner under
arkaderna och kastade misströstande
blickar på de ännu mera bedröfvade
främlingarne; — och då gondolieren
ropade sitt »gondola», tycktes det vara
endast af gammal vana, — det hade
icke det där uppmuntrande tonfallet, som
annars tyckes säga: »Kom nu, signor,
och gör en färd med den bästa gondol,
som finns i hela Venedig. Jag skall
taga hand om er, och vi skola tillbringa
några mycket angenäma timmar
tillsamman. Hur, — skall det verkligen
inte vara gondola, ni kommer att ångra
er, signor!» — Allt var vätt, smutsigt
och bedröfligt i kanalernas stad.
Men då jag på morgonen, innan jag
skulle resa, var uppe i kampanilen, såg
jag på vattnet, längst borta vid
horisonten, en strimma sol, som tycktes växa
och närma sig. En halftimme därefter
sken solen från en klarblå himmel och
kastade ett glänsande skimmer öfver hela
den våta staden. S. Marcos kupoler
skimrade metalliskt mot luften, och på
Piazzan var det åter fest. — Dufvorna,
som dittills varit alldeles osynliga, fyllde
luften med dånet af sina vingar, slogo
ned på bänkar och stolar, på de
sittandes skuldror, för att blifva matade, —
under arkaderna strömmade folket af
och an, midt på torget spelade
militärmusiken, och från Piazettan ljöd ropet
»gondolas.åter löftesrikt och
förhoppningsfullt. Och färden till järnvägsstationen
genom de solbelysta kanalerna var blott
alltför kort. Hvart blicken såg, mötte
den en tafla full af ljus, af lif och rörelse.
De hvita husen med sina gröna
fönsterluckor, de skarpa skuggorna från alla
de oregelbundna hörnen, de tallösa,
hvälfda broarna, folket som vimlade
öfverallt, pratade, skrattade, köpslog,
skrek och grälade, men allt med samma
glada solskenshumör, — allt förenade
sig för att i afresans stund låta Venedig
visa sig från sin mest lockande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
