Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två svenska landskapsmålare. Marcus Larson - Edv. Bergh. Af Georg Nordensvan. Med porträtt samt 8 bilder efter taflor och teckningar af Marcus Larson och Edv. Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gamla hus i Rhentrakten.
Blyertsteckning af Edv. Bergh. Ur en skissbok.
Edvard Bergh blef
liksom Marcus Larson den
svenske representanten
för den romantiska
riktning inom
landskapsmåleriet, som växte upp i
Dusseldorf under
Lessings och Achenbachs
ledning. Äfven Bergh började med
trampa i andras fotspår, hans
kustlandskap äro starkt påverkade af
Achenbach och hans höglandsbilder äro hållna
i en annan på denna tid ryktbar mästares
stil. Men Bergh förmådde arbeta sig ur
det maner, han under läroåren arbetat
sig in uti. Han blef sig själf först då
han ej längre hade Achenbachs och
Ca-lames natur för sina ögon.
Bergh var en ung man i verken, som
hade universitetsstudierna och
hofrättsexamen bakom sig, då han blef elev vid
konstakademien. Längtan efter att få måla
hade länge grott hos honom. Allt ifrån
hans tidiga ungdom var det hans bästa
nöje att flacka omkring på landsbygden
om sommaren, och hans högsta önskan
var redan på den tiden att kunna dela
med sig åt andra af sin känsla för
naturen. Hans lynne hänvisade honom till
att bli antingen naturforskare eller
landskapsmålare.
Begäret att bli målare blef allt lifligare,
sedan han kommit något i beröring med
konstnärerna, och den blef
omotstånd-lig, då han på 1850 års utställning i
Stockholm fick se de norska
düsseldor-farnes arbeten, som öppnade en ny rymd
för våra målare. Han begaf sig till
Dusseldorf och gjorde därefter ett kort
besök i Schweiz och norra Italien.
Då han efter denna resa blef elev vid
akademien 1852, hade han redan fått sin
första större tafla — »utsikt af
Frökensjön i Dalarne» — inköpt af
konstföreningen.[1] Han är redan då ansedd
som en ny stjärna på konstvärldens
himmel.
»En ung notarie Bergh», rapporterar
Scholander i ett bref af 1851, »har bytt
ut pennan mot penseln och lofvar
blifva en duktig landskapsmålare, om
han blott kan akta sig för den stygga
klippan egenkärleken.»
»Bland gryende talanger förtjänar
landskapsmålaren Edvard Bergh att särskildt
omförmälas», heter det i akademiens
årsberättelse 1853. Detta år vinner han
kungliga medaljen för ett landskap med
själfvaldt ämne — motiv från Göta älf
—, och 1854 på hösten träffas han, efter
att definitivt ha gifvit Svea hofrätt på
båten, åter i Dusseldorf, denna gång med
ett treårigt stipendium på fickan.
Öfver vintern stannar han i
Dusseldorf, där han fortfarande kallas »notarie»
och anses som en begåfvad dilettant med
goda anlag för komposition och teckning
men utan rätt allvar i studiet.
På världsutställningen 1855 var han
representerad genom ett vinterlandskap,
»färden till julottan» — ett liknande
motiv hade Larson utfört under sin
düssel-dorfstid. Under utställningen gjordes
ett tre veckors besök i Paris, hvarefter
kosan styrdes söder ut, till
Vierwaldstättersjön, där han under två månaders tid
samlade en god skörd af studier, och
sedan till Genève, där han uppsökte
Calame. Om honom skref Bergh detsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
