Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Svenska romaner och noveller. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 96
materialet och bristen på koncentration. Förf.
visar en skarp blick och en smidig penna,
då det gäller att teckna en bifigur, som
endast behöfver visa sig från en sida; af
sådana finnas i »Genom hvirflarne» många;
man får ett kraftigt intryck af sådana
figurer som den världsliga, lefnadsglada
friherrinnan Emerence von Bogen, den gamle
excellensen, »hvarje tum» en hofman »de
l’an-cien régime», den gamle majoren med sina
fåfänga försök att på gamla dagar taga i tu
med religionen, och flera andra. Men
hufvudpersonerna, med hvilka läsaren under
femtio års tid och genom två digra volymer
gärna ville göra en djupare bekantskap, äro
vida svåråtkomligare. De ha ej riktigt fasta
konturer, framträda ej personligt ur taflan,
man hör dem tala och resonera i oändlighet,
men det är som röster i dimman eller i ett
halfupplyst rum. Och så äro de så många,
som vilja äga läsarens odelade
uppmärksamhet, och ingen af dem har egentligen
nog personligt intresse för att kunna vinna
och bibehålla den. »Genom hvirflarne» är
genom de goda samhällsskildringarna i första
delen en intressant bok för en tålmodig
läsare, den är kanske en uppbygglig läsning
för en religiös läsare, som kan sätta tro till
och värde på de täta och lyckliga
omvändelserna från världslighet och otro, den är
knappt en rolig bok, ty handlingen är
styckad och uttänjd, och den är framför allt ej
ett konstverk, ty förf:s oförnekliga talang
framträder allt för sporadiskt.
»Min hustrus dagbok» gifver intryck af att
vara just precis hvad den gifver sig ut för,
och det är en mycket god sak. Man har
ej alis svårt för att tro, att detta verkligen
är en god och ädel kvinnas hemliga
anteckningar om små, hvardagliga förhållanden,
hvilka befordrats till trycket af en älskande
make, sora trott, att en och annan häri
kunde »känna igen egna sorger, sträfvanden
och bekymmer samt möjligen fatta mod i
någon mörk stund, då han ser hur det
ljusnat för andra, — — hurusom Gud är oss
närmast, när vi bäst behöfva honom och
hans hjälp». Och häri har »Elis» nog ej
bedragit sig, därtill gör boken ett alltför
personligt och verkligt intryck. Början
förefaller litet långdragen, så länge bekymren
äro representerade af tant Beata och
kokerskan Eufrasia. Men när de verkliga
sorgerna komma, från och med den älskade
förstföddes död, är det en god väns innersta,
heligaste tankar och känslor vi få dela, och
det göra vi med nöje och intresse.
Utstyrseln är anmärkningsvärdt vacker och värdig.
Tvenne tidningsredaktörer, herrar
Wick-ström och Jäderin, hafva i »Sådan var vägen»
och »Brottsjöar» skildrat de motigheter och
framgångar, den småaktighet och det
intresse, som en redaktör för en
landsortstidning kan stöta på. Men till ämnet
inskränker sig likheten i dessa båda arbeten, därmed
måste hvarje sammanställning upphöra, en
fortsatt jämförelse skulle vara en orättvisa
mot »Sådan var vägen» och blifva allt för
ofördelaktig för »Brottsjöar». Herr
Wick-ström (Christer Swahn) har tydligen mycket
större möjligheter att skrifva böcker, framför
allt en objektivitet i skildringen, som herr
Jäderin försöker ersätta genom direkta
hän-vändanden till läsaren. Slutet af »Sådan var
vägen» påminner genom sin utopi-artade
karakter ej obetydligt om »Robert Elsmere»,
ehuru berättelsen här rör sig på ett helt
annat fält.
En kort roman eller en lång novell har
Sigurd, den kvicke krönikören, utgifvit jämte
åtskilliga humoresker och småskizzer. Häri
återfinnas förf:s välkända goda sidor, en viss
litet klumpig men sann känsla och en
naturlig och frisk människas sunda blick på
lifvet. En litterärt bildad läsare finner lätt
dessa berättelser något sentimentala och
pjollriga, men de äro en god folkläsning och
hafva den fördelen att stå på originell och
verklighetstrogen grund. Den sigurdska
af-arten af amerikansk humor gör sig bättre
gällande i en tidningsuppsats’ anspråkslösare
och mera efemära skepnad än i bokform,
hvarför bokens mellersta afdelning saklöst
kunnat utelämnas.
Bland novell-samlingarna tilldraga sig i
synnerhet Rust Roests »Med sordin» och
Ernst Lundqvists »Vid aftonlampan» läsarens
uppmärksamhet. Den förra samlingen visar
en nervöst känslig men behärskad
författarindividualitet, som låter sina strängar
vibrera med det dämpade men sprödt
silfver-klara ljud, som är egendomligt för
violinistens »con sordino». Mest karakteristiska
och bäst lyckade äro »Fyrti minuter», »Börja
på nytt» och »Quasi una fantasia». I herr
Lundqvists berättelser återfinna vi alla hans
bästa sidor, en treflig, hvardaglig ton,
oförarglig kvickhet, god uppfattning af de små
förhållandenas människor och många drag
af äkta, välgörande humor.
E. G.
–-o@e=i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
