Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf III. En karaktersskiss af Oscar Levertin. Med en allegorisk vignett efter ett kopparstick från 1773 och 7 porträtt efter målningar av J. H. Scheffel, L. Pasch, A. Roslin och C. F. von Breda samt efter J. T. Sergels byst och staty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— iii —
När den ring af ädlingar och högborna
och sköna damer bröts, som varit hans
enda egentliga hem, kände han den
ålderdomens kyla, som man erfar, när lifvet
börjar mista sin krydda och sin bouquet.
— Men hur djupt och utgrenadt adelns
hat var, det synes bäst af 1792 års
sammansvärjning, hvars skärfva måste klippas
af, emedan den var så lång och trasslig,
att man ej visste, hvar ändan kunde
finnas.» Och ännu i dag, om man på ett
adelsgods sätter sig och bläddrar bland
gamla papper i arkivbuntar och
schatull, hvad hittar man oftare än
afskrifter af pamfletter mot Gustaf den tredje
och fientligt hållna berättelser från hans
hof.
Det sista stora intrycket i Gustaf III:s
lif var helt säkert den franska
revolutionen. Anhängare ut i fingerspetsarna
af 1’ancien régime, såg han 1789 års
rörelser med afsky och vämjelse, och
med ens förstod han, att de
upplysningsfilosofer, hvilka han själf hyllat så varmt
som ung, likt barn lekt med en eld,
hvilkas flammor de icke ägde kraft att
dämpa. I scenerna från 1789 — 92 såg
han intet nydanande, blott konvulsioner
af »själfsvåld och upprorsanda» — det
var packet, som med råa händer icke
blott ville stena den starka och lysande
konungamakt, som för honom liksom
för alla upplysningstidens suveräner var
grundvillkoret för ett samhälles lycka,
men äfven tillintetgöra hela den värld
af mödosamt vunnen civilisation, af takt,
vett och ädelhet, som hvilkens symbol
han alltsedan sin ungdom betraktat
Versailles. Ali den återstod af svärmeri, som
fanns inom honom, samlade sig nu i
drömmar om en stor härfärd till Paris, och själf
vill han återupprätta det rike, han plägade
kalla »det vackraste i världen», och rädda
det konungahus, han var så mycken tack
skyldig. Dessa planer kallade
republikanerna i Seinestaden för en Don
Qui-chottes vurmerier —, de kunde också
kallas en ärelysten Bayards
riddarfanta-sier.
Men dessa revolutionens tankar, som
Gustaf den tredje icke förstod men ville
slå till marken, de uppsökte i stället
honom själf i hans eget land och förde den
tändande tråden till fänghålet på det
vapen, som skulle döda honom. Till
frihetstidens gamla partiagg, till adelshatet från
1786—89 och den privata hämndkänsla,
som alltid hvässer dolken i komplotter,
kom den rousseauska republikanismen
som den sista rågan. Det var den
tidpunkt, då den unge Hans Järta berättar,
att han sof med jakobinmössa på, och
af konungamördarne var den »ömsinte»
Claës Horn en varm vän af
förbrödringsidéerna, och Anckarström själf hade ju
uppfostrats »halft à la vieux Gothique
och halft a la Rousseaus Som slutlänken
i den långa kedja af bittra lifserfarenheter,
hvilka omformat Gustaf III:s inre, kom
så lönmördarkulan.
Om någonsin hade konungen under
de lidandets dagar, som nu följde, haft
orsak att grubbla öfver lifvets hårdhet.
Ty allt ifrån hans första ungdom hade
beständigt under den yttre glansen och
framgången, under alla de brokiga
händelserna, företagen och nöjena flutit
genom hans inre den kalla ström af bittra
lifserfarenheter, som ville tvinga honom
att se lifvet icke som en poet, med af
svärmeri beslöjad blick, men som en
handlingens man med örnens skärpa i
blicken. Och hur borde han icke, tycker
man, hafva isats af denna verklighet,
inför hvilken alla hans drömmar och ali
den optimistiska tro om människorna,
som han delat med sitt sekel,
oblidke-ligt störtat samman! Men att göra
dylika öfverslag öfver sitt lif tillhör mera
1800-talets själfbespeglare än 1700-talets
på en gång grundare och spänstigare
människor. De hade i blodet en halft
stoisk, halft epikureisk filosofi, som lät
dem lefva med mera leende och dö med
mera fattning, främmande för allt det
fördjupade och darrande, som vårt
århundrades lidelsefulla subjektivitet väckt
till lif. Man blir under studiet af franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
