Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater - Julia Håkansson. Af K. W-g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teater.
Julia Håkansson.
’^)et är ett rätt ensamt stående förhållande,
att en konstnärinna, efter en sällsynt
lyckad debut å hufvudstadens första scen, sedan
vinner sina förnämsta lagrar och utvecklar
sig till en af den nordiska konstens
rangartister utanför hufvudstadens hank och stör,
i landsorten och i grannlanden åt väster och
öster.
Men så är förhållandet med fru Julia
Håkansson.
Det är sex år sedan hon uppträdde på
dramatiska teatern såsom debutant i tre
roller — Nora i Ibsens »Dockhemmet»,
markisinnan de Prèsles i Augiers
»Klädeshandlaren och hans måg» och fröken
Svend-sen i Kiellands »Tre par». Redan som helt
ung flicka hade Julia Stenius’ håg stått till
scenen, men hon fick icke följa denna sin
lust. Tidigt ingick hon äktenskap med
dåvarande operasångaren Hjalmar Håkansson,
och det dröjde en följd af år, innan hennes
önskan att bryta sig en bana på
skådespelarkonstens område, hvartill hon hade inre
och yttre förutsättningar af sällsynt art, gick
i fullbordan. Men knappt var beslutet
fattadt, förrän hon med brinnande energi
kastade sig in i arbetet.
Och i oktober 1886 slog stunden, hvarom
hon länge drömt. Såsom Nora i
»Dockhemmet» framträdde en debutant, som i en
alldeles ovanlig grad behärskade sina
medel — och dessa medel voro icke små —
och som förstod att i sin konst inlägga så
mycket af själ, att den gent emot debutanter
alltid reserverade kritiken konstaterade en
ovanlig och omisskännlig scenisk begåfning.
Efter att hon ytterligare utfört två roller,
stod nog engagemang vid dramatiska teatern
öppet för debutanten, men ej utan skäl
befarade fru H., att hon till en början skulle
få för litet arbete — kanske hämmas i sin
utveckling. Det är ju nykomlingarnas lott
att få stå i kö och afvakta roller, och hon
hade väntat tillräckligt länge. Efter att på
våren och sommaren 1887 ha studerat sin
konst i Paris, mottog därför fru Håkansson
hösten samma år ett för en så ny artist
ovanligt hedrande anbud om gästspel från
Svenska teaterns i Helsingfors insiktsfulle och
vakne ledare. Här verkade hon vintern
1887—88 och spelade, utom sina
debutroller, Rebecka i Ibsens »Rosmersholm»,
Florizel i Edvard Brandes’ »Ett besök», Kristina
i Strindbergs »Mäster Olof» och [-hufvudro]len-] {+hufvud-
ro]len+} i Artur Fitgers märkliga sorgespel
»Häxan».
Väl var det våren 1888 åter tal om att
fru Håkansson skulle ingå vid
stockholmsscenen, men så erbjöds henne en i flera
afseenden tacksammare verksamhet vid
direktör August Lindbergs sällskap, hvars
reper-toir då i hög grad öfverensstämde med
hennes anlag och håg.
Det var våren 1889 den, som skrifver
dessa rader, första gången såg fru
Håkansson uppträda, och sällan har han så
öfver-raskats af någon konstnärlig produktion.
Hennes alltför snabba karriär hade snarast
varit ägnad att väcka en smula misstro hos
en teaterkritiker, som under mångårig
verksamhet blifvit något blaserad. Men
misstron svann hän. Det var i fru Helena
Nybloms »Hela världen», som den dittills okända
konstnärinnan med ett slag vann åskådarnes
sympati; ett naturligt, med fin intelligens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
