Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Olavus Petri. Af Fredrik Fehr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och thet aff menniskios lärdom, ath sådana
hws warda wigd; teslikes kyrkio prydhning
medh altare, belete, måålning, liws för
belete, som nw tilgåår; thet samma är och
medh clocko ringning, epter som thet nw
brukas, för ty j fortijdhen gick thet icke
såå til, vtan brukades clockor aleenast ther
til, ath folkit skulle kallas ther medh til
hoopa, ey ath ther skulle skee noghor gudz
tiänist medh: men nw brukas clockor och
wiyas til gudz loff och äro, såå ath thet
skal wara gudhi til en behageligh tiänist,
ath man ringer j clockor, och ath thet skal
komma honom til godho, som dödher är,
ath man ringer epter honom; sådana är alt
fåfengt. Then ther wel lijffuer, honom är
jtt gott rykte betzsta clockan epter hans
dödh; clocko ringning hielper jntit, vtan
såå mykit ath man måå weta, ath noghor
är dödh.
Aff menniskios funder är funtes, altares,
clädes och liwsa wigning, helge daghar och
fasto daghar, när man sådana haller j then
acht, ath man wil tiäna gudhi och helga
men ther medh; men halla helge daghar j
then acht, ath wij skole haffua tijdh til ath
handla gudz ordh, och ath the ther
daghliga arbeta for oss moghe noghon tijdh
haffua roo och hwilo, såå är thet wel
gioordt; och fasta j then acht, ath man wil
späkia sin kåta lekamen, thå är thet wel
fastat, och sådana fasta böör hallas hwar
dagh.»
I februari 1529 bevistade Olavus
kyrkomötet i Örebro, på hvars i vår
reformationshistoria så viktiga, en
»varsamhetens medelväg» inslående beslut
han jämte den vid mötet presiderande
Laurentius Andreæ anses hafva öfvat
ett bestämmande inflytande. I april
samma år utgaf Olavus vår första
svenska kyrkohandbok (Een Handbock påå
Swensko, Ther Doopet och annat mera
vthi ståår), som två år därefter
följdes af Then Swenska Messan (epter
som hon nw holles i Stocholm, medh
orsaker, hwar före hon så hallen
wardher). Företalet till hvardera af dessa
böcker innehåller ett rättfärdigande af
modersmålets användning i
gudstjänstligt bruk. Också en särskild liten skrift
utgafs af Olavus 1531 om Orsack, hvar
före Messan böör wara påå thet
tungomål, som then menighe man
forstondelighit är. Vi läsa här följande
fosterländska ord, som torde hafva skorrat
åtskilligt i dåvarande katolikers öron:
»Wij Swenske höre och gudhi til, så
wel som annat folk, och thet mål wij haffue,
thet haffuer gudh giffuit oss, så wel som
han haffuer giffuet the Hebreer, Greker och
Latiner theras tungomål. Thet är intet
anseende til personerne for gudhi, han
förachtar icke mera oss Swenska, än annor
folk, ey förachtar han heller meera wort
tungomål, än annor tungomål, vtan såsom
han wil haffua allahanda folk til sin
kundskap och til then ewiga salighetena, så wil
han och ath hans helga ordh skola i
allahanda tungomål vthropat och predikat warda.»
Under senare delen af Olavus’ lif
inträder mellan denne och konung Gösta,
som dittills, alla meningsskiljaktigheter
och all lynnenas olikhet till trots, troget
stått på reformatorns sida och skänkt
honom sitt mäktiga beskydd, på
1530-talet den brytning, som ingalunda
länder den förre till någon vanheder och
aldrig helt skulle låta sig häfva.
Visserligen blef Olavus 1531 af konungen
antagen till kansler, men hans
kanslerstid blef icke lång; redan två år
därefter nedlade han detta ämbete, och han
var så föga en kansler efter konungens
sinne, att denne sedermera lät förstå,
att Olavus lämpat sig för detta värf
ungefär lika bra som »en åsna till
luteslagare» eller »en frisisk ko till att
spinna silke». Det historiska
författarskap, hvaråt Olavus under de närmaste
åren ägnade en del af sin tid, föll icke
heller den allt mer absolutistiskt
sinnade, ömtålige och misstänksamme
konungen i smaken. Olavus’ »Svenska
Krönika» (af trycket utgifven första
gången 1818, andra gången 1860)
behandlar svenska folkets öden från äldsta
tider till och med Stockholms blodbad
och Kristian II:s afresa ur landet. Dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
