Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - G. von Rosen. Af Karl Wåhlin. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. VON ROSEN.
79
grefve Adolf Eugen von Rosen, hvars
kraftiga initiativ man har att tacka för
anläggningen af våra statsjärnvägar.
Själf var han en mångsidigt bildad man,
och hans hustru, Euphrosyne
Riso-Ran-gabé, tillhörde en grekisk aristokratsläkt,
som bland sina fräjdade namn räknar
Jacobos och Alexandras Riso-Rangabé,
den förre grefvinnan von Rosens fader,
båda skalder, forskare och statsmän.
Det hem, i hvilket sonen Johan
Georg Otto uppväxte, gaf honom icke
allenast fasta och stränga grundsatser för
lifvet, utan det odlade också hans håg
för konstens värf. Hans första lefnadsår
förflöto i Paris, därifrån familjen flydde
till Sverige undan 1848 års revolution.
Den liflige gossen fick se en skymt af
dessa revolutionsseklets periodiska
skådespel, då Paris’ gator fingo lif och
började röra på sig. Det var för
barnet omöjligt att förstå eller ens ana de
djupare liggande orsaker, som
fram-tvungo dessa brutala och fruktansvärda
uppträden; han såg dessmera däri hotet
och våldet och förnam instinktlikt den
oberäkneliga faran för kulturen och
utvecklingen af dessa oöfverlagda och
explosiva utbrott af undertryckta och
förnekade samhällskrafter. Hvad han
sett och hört talas om, etsade sig fast
i inbillningen och framkallade det ena
försöket efter det andra att i bild
skildra skräckdagarnes uppträden.
Hågen och anlagen drogo allt mera
den unge grefven till konstnärsbanan.
En sådan stred emot alla
familjetraditioner. Att föräldrarne omsider, »med
uppoffrande af eget tycke», öppnade
denna bana för honom, är ännu ett
ämne för hans lifliga sonliga tacksamhet.
Sedan beslutet var fattadt, egnade
föräldrarne ock den största omvårdnad
åt sonens värdiga förberedelse till hans
lefnads värf. Vid tolf års ålder inträdde
han 1855 i konstakademiens principskola
och fortsatte här sina studier i sex år,
med ett par afbrott, då han 1860 var
elev af akvarellmålaren Karl Werner i
Leipzig, och då han tillbragte vintern
1861—62 vid den nybildade konstskolan
i Weimar.
Bland dem, som tidigast lade märke
till den unge konstnärens begåfning, var
Scholander. En dag —» det var 1859
— kom von Rosen till honom för att
visa ett par af sina första försök i
akvarellmålning. Scholander bad under någon
förevändning att få behålla dem ett par
dagar, men skickade dem i hemlighet
till konstföreningen, af hvilken de
inköptes för 20 riksdaler stycket.
»Aldrig har jag sedan blifvit så förtjust
öfver något honorar, som jag fått; jag
hade icke gjort mig någon föreställning
om att man kunde förtjäna så mycket
penningar på att måla», slutade
konstnären, då han berättade mig denna
episod.
Det som mest lockade von Rosen
redan i början af hans bana, var de
historiska minnena från medeltiden och
renässansen, pittoreska scenerier från
gamla städer och slott, från Marburg
och Frankfurt am Main, från Stockholm
och Visby, från Wartburg och
riddar-borgarna vid Rhen. Småningom lif vas
dessa platser af pittoreska figurmotiv
från gamla dagar, figurerna blifva
historiska typer, och scenerna blifva af
historisk innebörd. 1861 målades
»Engelbrekts lik föres af folket till Mellösa
kyrka», och i mars 1864 afslutades
»Sten Stures intåg i Stockholm», som
af akademien belönades med kungl,
medalj, hvarmed följde rätt att söka
stipendium.
Konstnären hade målat denna tafla
under ett starkt, ja säkerligen allt för
starkt intryck af den belgiske
historiemålaren Henrik Leys, med hvars
arbeten han hade gjort bekantskap på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
