Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Konst. Två af Rembrandts målningar i Nationalmuseum. Af Georg Göthe. Med två bilder af Rembrandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 308
georg göthe.
en vid kaftan, sitter i ett höghvälfdt
klosterrum fördjupad i läsningen af en foliant,
som ligger uppslagen på bordet framför
honom. Bakom honom i halfdunklet står ett litet
husaltare med den korsfäste Kristus på.
Bredvid honom är det stora bågfönstret med
de många små blyinfattade rutorna
uppslaget, och in strömmar den friska luften
med en mild soldager från den blåa himlen;
och ini den skumma studerkammaren
leker nu dagsljuset sitt mystiska spel med
de djupa skuggorna i rummets alla vinklar
och vrår — det är det rembrandtska
ljusdunklet, som här slår ut i blomma. Taflan
är målad 1631, således i målarens
ungdomstid, han var då ej mer än 25 år
gammal. En bild af stilla, andaktsfull
kontemp-lation, af ostörd söndagshvila!
Man finner lätt, att det ej är någon
porträttafla, åtminstone i vanlig mening.
Den läsande gubben är en typ, sägom
modell, som går igen i många af Rembrandts
och hans lärjungars taflor och raderingar på
1630-talet och ändå senare. Den
återfinnes exempelvis i de bägge bekanta
småtaf-lorna i Louvren, hvilka i förbigående sagdt
till hela sin komposition äro nära
befryndade med vår, och kallas där traditionelt
»Filosofer» ; och i Sixska samlingen i
Amsterdam återfinna vi samma figur i en tafla
af Rembrandts lärjunge Salomon Koninck;
den kallas där »Doktor Faust». Ett
genremotiv således, som tillåter många
variationer och kan gå under flere namn.
Vår tafla kallas som sagdt af gammalt
»St. Anastasius». Denna benämning är
något gåtlik för att icke säga
otillfredsställande. Rembrandt, det reformerta
Hollands son, hvilken i sina många religiösa
kompositioner visar sig som en artist af
mycket utpräglad protestantisk d. v. s.
an-tikatolsk karaktär, har visserligen några
gånger och undantagsvis skildrat katolska
helgon-typer. Men det har då varit sådana
populära och af den poetiska och
konstnärliga legenden omdiktade figurer som St.
Hieronymus, den vidtberömde
bibelöfversätta-ren och asketen, och St. Franciscus af Assisi,
den religiösa fromhetens och försakelsens
världsbekanta hufvudtyp. Men bland de
par tiotal af biskopar, patriarker, presbyterer,
abboter och munkar, som i den
gammalkristna kyrkans historia äro kända under
namnet Anastasius, finns ingen, som äger en
dylik allmännare betydelse eller ens inom
konsten (icke ens den äldre italienska) väckt
något större intresse. Alltnog, det måste
väcka en viss förvåning, att den
protestantiske målaren i Holland på 1630-talet just
skulle hafva valt detta för honom, som man
tycker, främmande namn åt sin
kontempla-tive gubbe, och man söker gärna någon
närmare till hands liggande förklaring för
benämningen.
Nu fanns verkligen i själfva Holland,
något före Rembrandts tid, en man vid namn
Johannes Anastasius, hvilken på sin tid var
väl bekant som en af protestantismens
verksammaste förkämpar i Holland, och som af
remonstranternas (den mera frisinnade
gruppen bland Hollands reformerta) hufvudman
på Rembrandts egen tid, Johannes
Uiten-bogaerd — vi skola snart göra hans
närmare bekantskap ■— erkändes som deras
förelöpare. Han var, heter det om
Anastasius, »en lärd och gudfruktig, fridsam,
ädelt tänkande och uppriktig man», en
teolog i Melanchtons anda, framstående
predikant och skriftställare. Pastor i 6 år
i den lilla orten Garderen blef han 1550
fängslad af den då ännu härskande
katolska kyrkans myndigheter för sina lutherska
kätteriers skull. Först hotad af
inkvisitionen med att kvarhållas i ständigt fängelse,
om han ej afsvure sina irrläror, blef han
dock efter några års förlopp frigifven, men
landsförvist. Den bok, han under
landsflykten 1554 i Strassburg utgaf, »Der
Leec-kenwechwijser» eller »Vägvisare för lekmän»,
blef mycket läst ute bland folket i de
nordliga provinserna, en verklig folkbok, som
kraftigt bidrog att utbreda reformationens
läror bland de djupare lagren. Ja äfven
en så boklärd herre som Uitenbogaerd
mottog af denna skrift, heter det, outplånliga
intryck. Anastasii holländska namn var
egentligen Jan Geerards Ter Stege; det
grekiskt-romerska namnet Anastasius antog han först
senare, enligt den klassiska sedvänjan i den
tidens lärda värld. Vi tillägga, att en
sonson till honom lefde i Holland ännu inpå
Rembrandts tid.
Det förefaller ej osannolikt, att
Rembrandt, som säkerligen hört talas om den
populäre teologen och predikanten, af
dennes namn lånat titeln för sin tafla, eller
åtminstone, om målaren verkligen själf
kallat denna för k St. Anastius» — och denna
titel finnes redan under den gravyr, som
Peeter Balliu på Rembrandts egen tid ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
