Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Mäster Holmsten. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
VERNER VON HEIDENSTAM.
ingenting kunde låta vara utan måste
fingra på likt och olikt, och själfve
bruks-herrn hade flera gånger sagt, att han var
en verklig genius.
Han växte och vardt lång och brun
med klippska bruna ögon, skarp näsa,
smala axlar och tankspridt buktande
gång frän vägens ena dike till det andra.
Det fanns icke längre något, för hvilket
han ej hade särskildt handlag men som
han ej ändå gjorde på tok, och när
brodern gick ned sig pä isen, tog han upp
honom och stoppade en handduk i hans
mun samt knöt sedan ännu en utomkring,
för att icke lifsandarne skulle flyga ut.
Barnet var redan halfdödt, när fadren
hann slita det kväfvande förbandet och
med yxhammarns skaft höjdt öfver sitt
hufvud hojtande och hotande följde den
lille mäster en hel timme upp genom
mon.
En februaridag i skymningen gick
gossen hand i hand med sin moder öfver
skogen, och de stackars uthungrade
vargarne kommo med lufsande skridt, grå
och flämtande ur ödemarken. När
modern började springa med sin son, hunno
vargarne dem tätt i hälarne. De kunde
höra deras flåsande och fnysande. Men
så snart båda stannade och vände sig,
ströko också vilddjuren åt sidan, ty de
vågade icke möta en människas öppna
ansikte. Hade de, tänkte han, blifvit
födda med hvitglänsande ull som
lammen och kunnat stilla sin hunger med
ängens gräs, skulle vallflickor prydt dem
med halsband af blåklint och med
vänliga smeknamn sjungit dem hem om
aftnarna. Dömda till skammen att endast
kunna döfva sitt hungerskval med
blödande rof, irrade de nu med sin plåga
öfver drifvorna, hvilkas hvassa mossa af
frostblomster blott smälte till vatten på
deras tunga.
Modren darrade och vacklade, och
gossen snyftade och drog henne i scha-
len, men i sin andlösa förskräckelse kände
han på en gång både medlidande och
en uppretad förtrytelse. Med ens satte
han det blåfrusna fingret för munnen
med ett listigt och menande ögonkast
till modren, ty han var aldrig som
andra barn. Så stack han handen i
moderns ficka och framtog hennes
stickstrumpa. Han fäste nyckelknippan vid
nystanet och kastade detta på marken
men behöll själf garnändan i sin hand, så
att nystanet med långa hopp rullade några
alnar efteråt på vägen. Så snart nu
vargarne, som med borstiga ryggar allt fler
tassade på skaren, bakifrån och med den
rykande nosen mot snön sökte närma
sig de båda värnlösa, hejdades de. Nyfikna
och tvehågse grinade de mot det rullande
nystanets skramlande nycklar och vågade
aldrig stiga förbi det. Väl en
fjärdings-väg gingo moder och son på det sättet
framåt men helt sakta och dröjande, ty
en enda ovarsam ryckning skulle slitit
det svaga garnet och lämnat nystanet
liggande på vägen, och då skulle klor
och spetsiga tänder ögonblickligen rifvit
dem till döds. Aldrig hade den
öfver-yrda vägen synts dem så ändlös lång,
och de behöfde mer än en timme, innan
de hunno gårdens grind och sågo de grå
hufvudena tveksamt stanna ett efter ett
uppe i backen.
Då greps gossens barnahjärta ännu
djupare af medlidande med de stackars
vargarne, hvilka endast i nöd eftertraktat
hans blod för att värna sitt eget och
kvalda tassade i ängestfulla ringar uppe
i backen.
Det hade den dagen slaktats i
gården, och svept i en frusen handduk hängde
en half lamkropp i brygghuset. Utan
att säga något smög han sig dit ned.
Han såg sig om och lyddes. En stund
tvekade han. Därefter gick han in i det
hemska och mörka brygghuset, där ett
ensamt glöd ännu sken bredvid pann-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
