Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Litteratur. Från G. E. Klemmings ungdomsår. Af Rich. Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
rich. bergström.
till och med värmande minnen, som tala
om pietetsförhållanden, som icke längre
finnas till. Väl säger oss vår reflexion, att
det nog icke heller då var alltid väl, och
mästare, gesäller och lärgossar torde
emellanåt hafva gjort lifvet lika surt för
hvarandra som i senare tider »principaler» och
»hjälpare». Men då rådde mera än nu
förhållandet af människa mot människa;
mästaren kände de sina och de honom,
de senare vore icke blott händer, som det
heter på hjärtlös amerikanska, och herrn
var ej blott en person, som hade mera
pengar än de och på den grunden kunnat
»etablera sig». Huru som helst med detta
och hvad som följde däraf: i ett fall lågo
de gamla borgarhusen bestämdt öfver en
»affär» i våra dagar: de voro långt mera
tilltalande för fantasien. De flesta bland
oss hafva nog läst E. T. A. Hoffmanns
Mäster Martin tunnbindare och hans
gesäller; med att blott nämna denna hulda
idyll undgå vi besväret att söka framlägga
den romantik, som kunde gömma sig i
detta gamla verkstadslif, där den
yrkes-skicklige mästaren satt omgifven af sina
gesäller; närmast honom vid arbetsbänken
liksom äfven vid middagsbordet satt hans
stadige son och presumtive efterträdare,
eller kanske en högt betrodd verkgesäll
med lätt genomskådade planer på en fager
husets dotter. Det hela gick som ett
urverk, och allt avancerade, långsamt
måhända men säkert, mot sitt mål. Det var
ett sundt och solidt lif, och nervlidanden
och växlar kände man knappt till.
Familjefadern i det på sin tid ansedda
borgarhus, om hvilket vi närmast skulle
tala, var en ganska originel man, hos
hvilken länge tillbakaträngda bildningsintressen
först i senare delen af hans lif kunnat skaffa
sig luft. Han hade t. ex. icke fått lära
läsa, men då han åt sin far, bleckslagare
liksom han, som gosse köpte snus, företog
han sig att taga vara på strutpapperen och
genom att studera dem inhemta konsten.
Då han en gång hann till eget bo, blef
han samlare af mynt och antikviteter och
af böcker; samlande låg därför i luften i
huset, hvartill kom, att tillgången på
hithörande samlingsföremål denna tid — efter
allt hvad man nu kan finna — var så
riklig och värdet af många goda saker så litet
kändt, att man med små medel kunde
uträtta storverk. Flitigt och troget skötte
han sitt verk, och middag och eftermiddag
tillhörde han de sina — tills det ringde
sju i Klara, och det förföriska Aftonbladet
kom. Det lyste länge i den gamles rum,
där han vid pipan och »bladet» slöt sin dag.
Frun i huset deltog äfven i det arbete,
som affären medförde, och hade till och
med en viktig del däraf på sin lott. Det
var i de gamla oljelampornas tid, och den
besvärliga rengöringen af sådana sköttes af
henne. I ett litet f. d. kök på gården satt
hon med ett stort förkläde öfver sig och
framför sig ett helt batteri lampor, hvilka
hon med konstförfaren hand gjorde
brukbara till nästa gång. Efter åtskilliga så
tillbragta timmar blef hon åter den ståtliga
frun, som kunde göra les honneurs för
husets gäster, hvilka under stundom icke
blefvo få och, karakteristiskt för husets
riktning, mest utgjordes af några den tidens
litteratörer och artister. Till de senare
räknades äfven en dansör vid k. teatern,
herr Pettersson, som emellertid ej var endast
dansör, utan en ansedd myntkännare, som
trots sitt dansörskap antogs till amanuens
vid k. myntkabinettet.
Vid att långt fram i tiden se den
goda fruns lärde son framför de stora
zinklådor, i hvilka lika dyrbara som
nedsmutsade lämningar af vår äldsta litteratur fingo
bad, ur hvilka de uppstodo som förnyade,
tack vare den varsammaste behandling och
någon enda gång en tillsats af klorvatten,
framstod för ens minne gerna bilden af
»mor Ulla» med sina lampor — arbete
som arbete, det ena anspråkslöst och
simpelt, så framt arbete någonsin är simpelt,
det andra adladt af vetenskapen, i hvilkens
tjänst det stod, högt skattadt af kännare
och taget till mönster af fackmän.
Vanorna i detta borgarhus voro eljest
helt enkla. Något sådant som
sommarnöje bestod man sig icke — den tidens
Stockholm gjorde det öfver hufvud icke
— men däremot kunde man en ledig dag
vandra ut i någon af Stockholms
omgifningar och slå sig ned i gröngräset vid
den rikligt försedda matkorgen, som
lär-pojkarne burit till platsen. Antagligen
hade man lika roligt som ett senare
släkte i prydliga villor, därför att man
hade färre anspråk men också var mindre
ansträngd, icke jäktades från håll till håll.
I en dylik omgifning uppväxte Gustaf
Edvard Klemming, den tredje af fem brö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
