Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konst. En madonnatafla från Flandern. Af Georg Göthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
georg göthe.
ska renässansen, började intränga i den
nordiska gotiken — alldeles som vi sågo
förhållandet vara vid de gotiska
byggnaderna, som omgifva »Place du bourg».
Kompositionen i vår tafla är i det hela
utförd alldeles efter den van Eyckska
skolans traditioner. Maria med barnet i knäet
sitter i en tempelbyggnad på ett ett slags
tron med en musicerande ängel
knä-böjande på hvardera sidan. Tronens höga
och smala ryggstycke är klädt med en
dyrbar väfnad i storblommigt mönster,
och under Marias fötter breder sig en
matta i lifliga färger. Och genom
bågöpp-ningarna i bakgrunden blickar man så ut
i ett flandriskt sommarlandskap med gröna
ängar och träd samt slingrande landsvägar,
som leda fram till en borg och en
klosterlik byggnad. I allt detta är vår tafla ett
motstycke till snart sagdt otaliga
madonnabilder i det gammal-flandriska måleriet
men pekar på alldeles direkta förebilder
af Memlings hand, sådana som
madonnabilden i Louvren, midtbilden i det stora
så kallade Johannes-altaret eller —
särskildt hvad hufvudgruppen och
landskapet beträffar — den lilla 1487 utförda
halfbilden »Maria med barnet» i
Johannes-hospitalet och kanske allramest
madonna-taflan i Chatsworth (påpekad af hr O.
Granberg). Likaså i utförandet med dess
omsorgsfulla detaljering, dess verksamma
motsättning mellan den arkitektoniska
interiören och fjärrblicken ut i det fria, dess
rika färgskala, dess varma, djupa ton med
dess egendomliga »Schmelz» i färgen (i
synnerhet i det miniatyrlika landskapet),
korteligen dessa egenskaper, som komma
de små Brüggeska målningarna att verka
som juveler — i allt detta erinrar den
starkt 0111 Memling, om också, det måste
medges, den hand, som fört penseln, är en
svagare och osäkrare än mästarens egen.
Betraktar man taflan närmare,
upptäcker man snart i vissa delar detta
nya sydländska element, som ger ett visst
främmande tycke åt målningen och bringar
någon förvirring däri. Har vår artist själf
icke varit i Italien, och det är knappt
troligt, så har han hemma i Flandern sett
och beundrat italienska konstverk,
åtminstone i gravyr eller i kamraters studieblad.
De små skulpterade änglagossarna ha
rundare former än deras mera kantiga
syskon på de gammalflandriska taflorna
bruka visa. Den ena musicerande ängeln,
han till vänster i den rika mäss-skruden,
är visserligen en äkta flandrisk figur, en
nära släkting till den orgelspelande
ängeln på det ofvan nämnda
Johannes-altaret. Men hos den andra till höger, i ett
slags fantasidräkt och med extremiteter
som i parentes sagdt äro grymt
misstecknade, igenkänna vi, hvad ansiktet beträffar,
den kvinnliga typ — med smal
ansikts-oval, lång, rak och tunn näsa och spetsig
haka samt tillbakastruket ljusrödt hår, som
starkt framhäfver pannans hvälfning — vi
igenkänna, säger jag, det konventionela
skönhetsideal, som snart blir stereotypt
i de nederländska sydfararnes taflor och
som ideligen möter oss i kompositioner af
Frans Floris, Mårten de Vos, Peeter
Pour-bus den äldre m. fl. Ja, Maria själf och
barnet ha förlorat något af det
gammalflandriska tycket och blifvit »idealiserade»
på ett sätt, som förefaller en smula trivialt.
Korteligen, vår lilla tafla vittnar mindre
genom sina förtjänster än sina fel om
att hon utförts i en stund, då två skilda
smakriktningar möttes, på själfva den
märkliga gränsen mellan medeltiden och den
nya tiden; och det är denna
sammansatta-karakter, denna blandning af försvinnande
gotik och begynnande renässans, som ger
henne ett säreget konsthistoriskt intresse.
Den okände artisten står i det hela ännu
kvar på den gamla fasta marken, och det
är därigenom han verkar så öfvertygande
på oss och blir så älskvärd. Hans
målning gör en vacker totalverkan både i
sina linjer och sin färg. Ögat och sinnet
hvila så godt vid den stilla, högtidliga
scenen. Men artisten träder snart, man
ser det, öfver gränsen in i det främmande
landet, där så mången bättre än han skulle
gå vilse. Och nästa gång vi mötte honom,
då bättre inlärd i det främmande
formspråket, skulle vi troligen sakna än mera
af det flandriskt innerliga tonfallet i rösten,
som ännu smeker vårt öra.
Vi ha kallat taflans målare en »okänd
artist». Det traditionella namnet är
annars Jan Gossart, kallad Mabuse. Om,
hvilket är blott föga troligt, detta namn
vore riktigt, skulle taflan härstamma från
målarens allra äldsta period, då han ännu
stod under inflytande af Gerhard David;
men hans arbeten från denna tid äro föga
kända, och om hans senare verk erinrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
